Digitaliseringens påverkan på centralbankers digitala baspengar
I den digitala tidsåldern har internet och bärbara smarta enheter revolutionerat användningen och delningen av information samt sättet pengar överförs. Digitala pengar finns redan i olika former – till exempel kan bankinsättningar överföras elektroniskt och betalningar utföras med digitala pengar.
Jag kommer idag att diskutera digitala centralbankspengar, även kallat digital baspengar (DBM). Pengar som ingår i den digitala basen är fordringar mot centralbanken liknande sedlar i omlopp, men i digital form.
Den digitala basen finns redan. Affärsbanker och vissa andra institutioner har digitala fordringar gentemot centralbankerna i form av insättningar. På senare tid har det dock diskuterats om centralbankerna bör göra den digitala basen tillgänglig också för andra parter, så att även icke-banker – inklusive hushåll – kan ha en räkning hos centralbanken. Kinas centralbank, Englands bank och Sveriges centralbank har publicerat material om ämnet eller uttryckt intresse för att undersöka det.
Jag anser att diskussionen om den digitala basen har startat av två anledningar.
För det första blir användningen av elektroniska betalningsmetoder allt mer populär. Finansbranschen erbjuder redan flera elektroniska betalningsmetoder såsom kredit-, bank- och betalkort. Betalningsmetoderna är dock baserade på affärsbankspengar, och affärsbanker kan i princip bli insolventa. Därför kan människor anse att fordringar mot centralbanken är säkrare. Efterfrågan på den digitala basen kan således öka.
Å andra sidan har tekniken utvecklats, vilket skulle kunna göra införandet av den digitala basen mycket enklare och billigare än för tio år sedan. Till exempel skulle man kunna använda blockkedjeteknik (DLT), som används i den virtuella valutan bitcoin.
Det finns alltså goda skäl att diskutera den digitala basen och undersöka tillgängliga alternativ samt deras potentiella påverkan på centralbankernas uppgifter. I vissa europeiska länder, såsom Sverige och Danmark, börjar användningen av elektroniska betalningsmetoder bli populärare än kontanter. Denna utveckling kan öka diskussionen om den digitala basen. I euroområdet har dock kontantbetalningar fortfarande inte minskat i popularitet. Under de senaste åren har efterfrågan på sedlar i omlopp ökat snabbare än ekonomin i euroområdet.
ECB deltar i diskussionen främst från ett analytiskt perspektiv. Innan ECB kan överväga att införa den digitala basen måste man undersöka både de positiva och negativa effekterna på ECB:s primära uppgift, dvs. prisstabiliteten. Dessutom, när den digitala basen utvärderas, måste man ta hänsyn till flera viktiga principer såsom teknologins säkerhet, effektivitet, teknologi-oberoende och användarnas valfrihet av betalningsmetoder.
Jag kommer idag att presentera olika alternativ för design, införande och hantering av den digitala basen samt lyfta fram några möjliga konsekvenser. Detta är inte en heltäckande presentation, utan syftet är att ge en preliminär bild av ämnets komplexitet.
Tillstånds- eller värdebaserad digital bas
Jag vill först behandla den intressanta rättsliga skillnaden mellan en tillstånds- och en värdebaserad digital bas. Den nuvarande digitala basen är tillståndsbaserad, eftersom den utgörs av affärsbankernas insättningar hos centralbankerna. Den digitala basen överförs från en bank till en annan genom att debitera pengarna från avsändarens konto och kreditera mottagarens konto. Centralbanken är direkt involverad och registrerar överföringen.
Kontanter å andra sidan är värdebaserade och kan överföras utan ett konto. Kontanter överförs när avsändaren ger pengarna till mottagaren. Centralbanken registrerar inte kontantöverföringar, utan bara den ursprungliga utfärdandet av pengarna och deras slutliga återbetalning till centralbanken.
Den digitala basen som ägs av andra än banker skulle kunna vara antingen tillståndsbaserad, vilket innebär att alla intresserade skulle ha ett konto hos centralbanken, eller värdebaserad, som kontanter. Användarna av den värdebaserade digitala basen skulle ha en digital plånbok för dess förvaring och användning. De överförda medlen skulle debiteras från avsändarens digitala plånbok och krediteras mottagarens enhet utan att centralbanken är involverad.
Valet mellan tillstånds- och värdebaserad digital bas kan vara viktigt av flera skäl. Jag kommer nu att lyfta fram två av dem. För det första kan en tillstånds- och en värdebaserad digital bas kräva mycket olika teknologier, säkerhetslösningar och investeringar. Blockkedjeteknik kan vara lämplig för båda ändamålen, men på olika sätt. För det andra är användarens anonymitet endast möjlig om den digitala basen hålls värdebaserad. Dessa faktorer kan påverka efterfrågan på den digitala basen utanför bankerna och om den främst ersätter kontanter eller bankinsättningar.
Alternativ för tillhandahållande av digital bas för andra än banker
Hur skulle den digitala basen kunna erbjudas till andra än banker?
Det enklaste sättet skulle vara om andra än banker kunde konvertera sina affärsbankinsättningar till digital bas en mot en. Kontanter kan alltid sättas in på ett bankkonto, vilket skulle innebära att andra än banker också kunde konvertera kontanter till digital bas.
I en sådan situation skulle dock insättningsflykt kunna startas lättare och fortskrida snabbare. Andra än banker skulle kunna reagera på dåliga nyheter om bankerna genom att snabbt överföra sina insättningar till den säkrare digitala basen – kontanter skulle inte längre behöva gömmas under madrassen. Det skulle komplicera viktiga regleringsinsatser för att förhindra att tillgångar flyttas oförutsägbart från en investering till en annan.
Även nu är det dock enkelt att överföra sina insättningar från en bank i svårigheter till en mer pålitlig affärsbank, så jag tror inte att risken för insättningsflykt ökar i enstaka banksvårigheter. Men i en allmän bankkris skulle situationen vara annorlunda. Om hela affärsbanksektorn anses riskfylld i insättarnas ögon skulle den digitala basen kunna öka sannolikheten för att insättningarna verkligen flyttas från bankerna, vilket skulle påverka finansmarknadernas funktion negativt.
Beroende på hur attraktivt alternativet med den digitala basen skulle vara för andra än banker, skulle affärsbanksinsättningar också kunna omvandlas till digital bas gradvis. Effekten på affärsbankerna skulle vara varierande. Affärsbanker som har insättningar hos centralbanken över reservkravet skulle kunna minska dem när den digitala basen leder till att insättningarna flyttar ut. I den nuvarande situationen skulle det kunna förbättra bankernas lönsamhet, eftersom insättningarna ger en högre ränta än insättningar över reservkravet hos centralbanken.
Affärsbanker som inte har insättningar över reservkravet kan behöva förlita sig på centralbankens kredit. De skulle behöva tillhandahålla mer säkerhet till centralbanken, och räntan på centralbankens kredit kan i normala fall vara högre än räntan på kundinsättningar i genomsnitt. Dessa bankers lönsamhet kan försämras, vilket kan leda till högre räntor på banklån. Som ett resultat kan centralbanken behöva ändra styrräntorna och genomförandet av penningpolitiken kan försvåras innan den nya situationen stabiliseras.
Införandet kan också tillämpa mer restriktiva tillvägagångssätt. Centralbanken skulle exempelvis kunna erbjuda den digitala basen till andra än banker endast i samband med köp av tillgångar, dvs. när andra än banker säljer vissa tillgångar till centralbanken. Affärsbanksinsättningar eller kontanter skulle således inte kunna konverteras direkt till digital bas.
Ett sådant mer restriktivt tillvägagångssätt skulle innebära att centralbanken har full kontroll över mängden digital bas som erbjuds. Centralbanken skulle alltid bestämma mängden tillgångar som köps. Insättningsflykter och gradvis flyttning av insättningar från affärsbankerna skulle kunna undvikas.
Centralbanken skulle dock behöva fatta några svåra penningpolitiska beslut. Vilka tillgångar ska köpas, hur mycket bör de köpas och till vilket pris ska de köpas? Om efterfrågan på den digitala basen överstiger mängden som centralbanken erbjuder, kan det uppstå två olika priser för de köpta tillgångarna: marknadspriset som används i transaktioner mellan olika marknadsaktörer och ett lägre pris som begärs av centralbanken när samma tillgångar säljs till centralbanken för att få den digitala basen. Den digitala basen kan således vara mer värdefull än kontanter och affärsbanksinsättningar. Den digitala basen skulle vara sin egen valuta. Centralbanken skulle alltså ge ut två olika valutor, vilket kan vara i strid med ECB:s grundprinciper.
För att undvika en sådan situation skulle centralbanken antingen behöva öka mängden digital bas som erbjuds eller göra den mindre attraktiv genom att sänka den ränta som betalas. Jag återkommer till detta senare.
Utmaningarna kan motivera en enkel lösning där andra än banker kan konvertera affärsbanksinsättningar direkt till digital bas en mot en, åtminstone om andra än banker huvudsakligen ersätter kontanter med den digitala basen och inte affärsbanksinsättningar. Så länge den digitala basen i huvudsak ersätter kontanter, verkar negativa bieffekter osannolika. Så länge det inte finns bredare erfarenhet av den digitala basen kan det vara meningsfullt att göra den åtminstone i början lika med kontanter.
Räntan på den digitala basen
Nästa viktiga fråga är vilken ränta centralbanken bör betala på den digitala bas som ägs av andra än banker.
I euroområdet skulle en möjlig lösning vara att betala en inlåningsränta på den digitala basen, liknande den som betalas på affärsbanksinsättningar över reservkravet hos centralbanken. Även andra än banker skulle få centralbankens styrränta på sina tillgångar, vilket skulle kunna stärka penningpolitikens överföringseffekt i ekonomin.
För närvarande är inlåningsräntan -0,40 %. Med en negativ ränta kan efterfrågan på den digitala basen vara låg. I normala fall är inlåningsräntan dock positiv, och att betala den på den digitala basen kan vara riskabelt. Att konvertera affärsbanksinsättningar till den digitala basen kan bli alltför lockande. Jag har redan nämnt möjliga negativa bieffekter.
Alternativt kan räntan på den digitala basen sättas till noll. Kontanter, dvs. sedlar och mynt, är också räntefria. När räntan är 0 % är det osannolikt att andra än banker konverterar sina affärsbanksinsättningar eller kontanter till den digitala basen om det enda syftet är att få en bättre avkastning. Även om centralbankens styrränta är negativ tillämpar sällan affärsbankerna negativa räntor på sina kunders insättningar.
Att ha nollränta på den digitala basen som ägs av andra än banker medför dock penningpolitiska risker. Affärsbanker med betydande affärsbanksinsättningar över reservkravet med negativ ränta kan försöka ersätta dessa med den digitala basen. De kan till exempel skapa ett dotterbolag för detta ändamål som inte är en bank. En sådan utveckling kan försvaga penningpolitikens effekt.
Om risken anses vara betydande kan centralbanken kombinera de ovan nämnda metoderna. Den digitala basen som ägs av andra än banker kan ha en nollränta när inlåningsräntan är positiv, men en negativ inlåningsränta kan tillämpas som den är. Resultatet kan dock vara en stor överföring av tillgångar från den digitala basen till andra investeringar när inlåningsräntan blir negativ.
Det finns också en risk att förtroendet för centralbanken skulle minska avsevärt om andra än bankers fordringar mot centralbanken skulle beläggas med negativ ränta.
Den tekniska sidan av den digitala basen
Avslutningsvis vill jag behandla den tekniska sidan av den digitala basen. Jag nämnde tidigare att diskussionen om den digitala basen har startat bland annat på grund av att det redan finns teknik som skulle underlätta dess utfärdande. En av de mest lovande är blockkedjetekniken. Frågan är om blockkedjetekniken redan är tillräckligt utvecklad för centralbankernas ändamål. Centralbankens rykte är av avgörande betydelse, och det finns inte utrymme för misstag när det gäller använd teknik. Innan centralbankerna kan erbjuda den digitala basen till andra än banker måste de vara säkra på att den sannolikt inte kommer att ha negativa effekter på ekonomin och att de system som används är effektiva och säkra.
Det är dock viktigt att undvika begränsningar. Om det är möjligt att hitta mer effektiva och säkra tekniker för centralbankens verksamhet kan införandet av dem minska både centralbankens och användarnas samt hela samhällets kostnader.
Slutsatser
Sammanfattningsvis kan det konstateras,
att den digitala basen avsedd för andra än banker kan genomföras på olika sätt. De olika alternativen har möjliga både positiva och negativa effekter som måste undersökas och övervägas noggrant. Frågan om att erbjuda den digitala basen till andra än banker eller inte kan besvaras först när det bästa genomförandet har hittats. Det viktigaste för ECB är att klargöra om införandet av den digitala basen skulle påverka ECB:s förmåga att utföra sina uppgifter. Införandet kan ha negativa effekter om andra
