Bank om Portugal–Frankrike
HAMBURG. Pepe tröstar lagkamrater, Cristiano Ronaldo står rakryggad och ser sig om, efter ett sista EM. Det är trist med olyckliga slut, men det finns sådant som är värre. João Felix är 24 år. Det var inte så här det skulle börja. Bråkmakare, en stagnerad talang, eller fortfarande en tillgång, någon som kan bära ett fotbollslag? Det var inte så här det var tänkt för João Felix, inte så här det skulle bli. Fastfrusen på bänken i alla matcher som räknas, elakt uthängd för att ha skapat konflikter i omklädningsrummet, kritiserad och ifrågasatt i pressen hemma. Efter 120 minuters kamp och kramp dundrade musiken ut över Volksparkstadion. Eminem, riktat rakt till de som ville ta åt sig: Om du hade en chans, en möjlighet, att uppnå allt du alltid velat ha, i ett enda ögonblick… skulle du ta chansen? Eller låta den gå dig förbi? För åtta år sedan vann Portugal EM i och mot Frankrike, deras stora stund på Jorden. De vann en av sina sju matcher under ordinarie tid då, de känner igen sig i den här sortens matcher. Det gjorde alla vi andra också, det var en match till med portugisiska passningsorgier, med ett tydligt uppställt Frankrike som lät matchen passera. Roberto Martínez stod aktiv vid sidlinjen, Didier Deschamps satt mest i sin stol, som spegelbilder av sina lag.
Hamburg har varit portugisiskt länge
I första halvlek manglade Rafael Leão Frankrikes högerkant, i andra halvlek styrde Vitinha spelet lite som han ville, om det fanns ambitioner var det Portugal som hade dem. Ju längre matchen gick, desto längre perioder tilläts de ha bollen. Rulla runt, testa på kanterna, rada upp hörnor. På 80 procent av spelplanen var de bäst, men det är som det är med Frankrike: de är rätt vassa i de övriga 20 procenten. Kylan Mbappé är uppenbart besvärad av sin brutna näsa, och byttes ut till slut, men ändå – det finns en gräns för hur höga risker det går att ta mot les Bleus, som aldrig tar några risker. Men Portugal trummade på, i sin takt. Bruno Fernandes var nära, Vitinha också, från läktarna rullade en och samma sång in, som en bön: –Sou… de Portugal, eu sou. Para todo o lado eu vou… para te ver ganhar. Jag är från Portugal, jag åker överallt för att se dig vinna. Det här gången hade många inte behövt åka särskilt långt alls, Hamburg har varit portugisiskt länge. Från 1500-talets sefardiska judar på flykt undan inkvisitionen, till efterkrigstidens arbetskraftsimmigranter – mer än någon annanstans i Tyskland var det här, i Hamburg, som portugiserna hamnade. Det är här det finns en Portugiesenviertel, ett portugiskvarter med restauranger där man kan äta bacalão, bagerier där man kan köpa pastéis de nata-kakor. Det lär finnas mer än 25 000 portugisättlingar i den här staden. De vann inte mot Slovenien, men gick vidare ändå. De klarade inte att vinna mot Frankrike, men de fick chansen igen. Pepe, det oerhörda 41-åriga fenomenet Pepe, slet sig igenom två timmars slutspelsfotboll till, trots att det var uppenbart att hans ben tagit slut långt tidigare. Sedan satte han sig ner bredvid Cristiano Ronaldo på en kylväska och väntade in en straffläggning till. 80 års erfarenhet på en liten blå låda, två unika ambassadörer för ett av världens mest imponerande fotbollsländer. Det finns inget de inte sett förut, inget de inte varit med om tidigare.
En hägring till fotbollsspelare
Det här är deras lag, Pepe har lett sitt försvar fläckfritt i en turnering till, Cristiano Ronaldo har varit en hägring till fotbollsspelare, kvar på planen mer av fåfänga, nostalgiska skäl än något annat – men de var alltjämt här, slitna gamla stridshästar med ryggen mot väggen. Inget kvar att bevisa, inga frågetecken kvar att räta ut. Cristiano skickade in sin straff, Portugals första, sedan var det upp till de andra, de unga. Diogo Costa räddade dem mot Slovenien, med en teknik för de nya reglerna, en fot släpande på mållinjen men med bibehållen explosivitet. Den här gången var bara straffarna för bra, för kyliga. Dembélé ute vid stolpen, Fofana mitt i mål, Koundé uppe i krysset. Sedan var det alltså João Felix tur, underbarnet som kostade en miljard som tonåring, pojkprinsen som aldrig lyckats ta nästa steg. Karriärer byggs på år av enträget, målmedvetet arbete – men ibland kan vägskälet vara en boll på en punkt, elva meter från mål. Frankrike förlorade en VM-final på straffar för mindre än två år sedan (Tchouaméni missade då, och var med här också), men om det fanns en enda spelare på planen som verkligen behövde göra mål så var det en 24-åring som inte levt upp till sitt löfte. Ta chansen? Eller låta den gå förbi? João Felix prickade stolpens utsida, alla andra gjorde mål. Kylan Mbappé fällde ut armarna som flygplansvingar och rusade in på planen, Cristiano Ronaldo stod rak i ryggen och sa farväl till sitt sista EM. Pepe grät över en förlorad sista chans, men innan tårarna gick han och Rubén Dias rakt fram till João Felix. De höll om honom, länge.
