Elena Ferrante toppar New York Times lista över de bästa böckerna från det 21: a århundradet – Vad det betyder för ditt investeringsval
Bland alla skrytsamma bilder folk lägger ut i denna skrytsamma tid är ändå skrythögarna med sommarlitteratur inför och efter semestern det allra värsta. Hur läsningen blir – eller blev – är mindre viktigt, själva urvalet är poängen.
En digital version av skrythögarna har i veckan publicerats i New York Times, som låtit 500 författare, akademiker, kritiker och översättare välja sina favoritböcker från det senaste kvartsseklet. Den enda regeln är att boken ska vara publicerad i USA, på engelska, efter den 1 januari 2000. Eftersom även översättningar räknas får detta den lätt surrealistiska effekten att Tove Ditlevsens gamla minnestrilogi nu står på listan över det tjugoförsta århundradets bästa böcker. Förlåt, vilket år är det?
Tretton böcker av hundra är skrivna på andra språk än engelska, och kanske är det ungefär vad man kan förvänta sig. Som regel krävs också mer av de icke-anglosaxiska namnen, så att internationella storheter som Roberto Bolaño och W. G. Sebald får trängas med amerikanska dussinförfattare. Intressant är också att notera de litterära utmärkelserna roll i den offentliga värdeförhandlingen; utan Nobelpriset hade Jon Fosse och ”Septalogin” knappast tagit sig in på just denna lista. Och Annie Ernaux? Oklart.
New York Times har i alla händelser insett värdet av att maximera skrytpotentialen. Efter varje titel på listan kan läsaren klicka i vad hon har läst, för att sedan generera sin egen instagram-kompatibla litteraturlista.
Högst upp på New York Times lista ligger Elena Ferrante, vilket är både självklart och lite deprimerande. Det blir ju så när många ska rösta, att det raka, enkla och ”starka” premieras framför det som kanske är ambivalent i sitt tilltal eller formmässigt knepigt. Det är inget fel på ”Min fantastiska väninna”, men att den skulle vara det senaste kvartsseklets bästa roman är helt enkelt absurt.
Det roligaste med den här litterära sammanställningen är heller inte själva listan, utan att få se hur några av de medverkande har röstat. Som Thomas Anderberg skriver i sin klassiska essä ”Alla är vi kritiker” är en del av varje individs kritiska repertoar också ”att välja vilka kritiska kollektiv vi vill ingå i och vilka ställföreträdande kritiker vi vill lita på” (Atlas, 2009). Det säger ändå mig något att Karl Ove Knausgård – som själv inte är med – listar Maggie Nelsons ”Argonauterna” som en av sina tio favoritböcker på 2000-talet. Det säger också något att Stephen King gör samma sak med sin egen roman ”Under kupolen”.
Kanske är den här sortens listor mest av allt ett sätt att organisera den hotfulla tiden – att få känna sig mindre utkastad i ett obarmhärtigt flöde, bortom all kontroll. Kanske är det ett sätt att kvantifiera verkligheten. Eller bara ett futtigt alternativ till den kritik som folk ändå inte orkar läsa. ”Medan listan kvantifierar, hierarkiserar och utesluter, innebär kritiken i idealfallet ett öppnande av en värld åt en läsare”, som Aftonbladets Sven Anders Johansson skrev häromåret i ett utfall mot ”kultursidornas listmani” (10/9 2021). Det är lätt att hålla med, även om man är en sådan som i sin yrkesutövning ägnar sig åt listor på regelbunden basis.
Men om dessa krassa och löjeväckande listor får någon att plocka upp en bortglömd bok från 2007 – och faktiskt läsa den? Då ska jag till och med stå ut med att de skryter.
Analys:
New York Times lista över de bästa böckerna från det 21: a århundradet visar på en blandning av engelska och icke-anglosaxiska författare. Listan ger en inblick i hur olika kritiker och författare värderar litteratur, och kan fungera som en inspirationskälla för att upptäcka nya böcker. Att analysera och dra slutsatser från sådana listor kan hjälpa investerare att förstå trender och potentiella investeringsmöjligheter inom förlagsbranschen.