Brenning: Så här kan Sverige ta fler medaljer
Hur ska Sverige ta fler OS-medaljer? Efter att i över två års tid ha läst på kring talangutveckling har jag ett svar. Problemet? Själva grunden till det står och förfaller. I dag avslutas OS, och de svenska framgångarna har överträffat Sveriges olympiska kommittés mål på tio medaljer. Vi tog elva, varav fyra guld. Men mycket vill som bekant ha mer. Så hur ska det gå till? Det kanske är på sin plats att först förklara min fascination för talangutveckling. Den grundar sig i ett snart avslutat bokprojekt, med publicering i september, kring hur svensk idrott kommersialiserats – samtidigt som framgångarna i tidigare framstående svenska sporter som till exempel tennis, ishockey och fotboll ebbat ut eller helt dött. Förklaringen till varför kommer inte komma i den här texten, men insikterna från arbetet kan ändå komma till nytta för att kartlägga hur vi ska ta fler OS-medaljer. För om vi ska vara helt krassa: Hur ska den svenska idrotten agera för att maximera ädelmetallen i kommande OS?
I medaljtoppen här i Paris finns länder med enorm befolkning (Kina), lång idrottshistoria kopplad till en prestigefull akademisk talangutvecklingsstruktur (USA) och rigorösa system för att hitta och till och med omplacera idrottare med gynnsamma egenskaper (Storbritannien och Australien). Men en nation som särskilt fångat mitt intresse är Sydkorea. Under OS har jag sett dem dominera i den magnifika fäktningsarenan Grand Palais, bli sociala medier-sensationer på skjutbanan och briljera i bordtennishallen. Men det som särskilt sticker ut gällande Sydkorea i medaljrankingen är att de – när de här raderna skrivs – har tagit sina medaljer (29 totalt varav 13 guld) i endast nio olika idrotter. Det är den minsta spridningen mellan grenar av alla nationer som just nu är bland de tio som tagit flest medaljer i Paris. Och det är ingen slump.
I boken ”Seoul Ambition: The Story and Science of South Korea’s Hyper-focused Athletes” kartlägger idrottsläraren och Seoul-bon Joel Cressman Sydkoreas strategi för att få fram idrottare i världsklass. Den sammanfattas i två ord: välj och fokusera. Tanken är att identifiera sporter där nationen har reella medaljchanser, och sedan styra alla resurser dit. Här i Paris är det bågskytte (fem guld), skytte (tre), fäktning (2) och taekwondo (2) som gett guld. Men det kanske mest lyckade exemplet är nog ändå vintersporten shorttrack. Hastighetsskridsko på hockeyrink.
För korta ben
Sporten introducerades på OS-programmet som en uppvisningsgren i samband med vinterspelen i Calgary 1988, och för att förbereda hemmanationen kom sex år före spelen fyra japanska universitetsstudenter till Seoul för att introducera idrotten. De imponerande eftersom grenen också uppfyllde alla kriterier för att sydkoreanerna skulle ana guld där i bäcken. Den var ny och såväl traditioner som intresse och finansiering var därför begränsade i konkurrerande länder. Så Sydkorea ”valde och fokuserade”. Vid hemma-OS 1988 tog landet två guld i disciplinen och sporrade av framgången fortsatte sedan satsningen. Fram till och med OS 2022 har Sydkorea nu vunnit 53 OS-medaljer i shorttrack. Men hur gjorde de då? Hemligheten (förutom pengar) har sannolikt kort sammanfattat varit en tidig framgång genom Kim Ki-hoon (guld i OS 1988, 1992 och 1994) som väckte ett intresse och skapade en förebild. Därifrån identifierade Sydkorea att de visserligen inte var perfekt skapta för shorttrack (koreanen har generellt sett egentligen för korta ben och för små fötter) men att de med sina stora resurser kunde kompensera för det med bättre träning än konkurrerande nationer. I Seoul samlas landets unga åkare också på några få isrinkar där de redan från lågstadieålder kan träna så mycket som tre gånger om dagen. Det görs dessutom på samma is som barnens stora idoler, vilket skapar en tydlig målbild och möjliggör att de allra bästa tränarna även kan hjälpa mycket unga framtida talanger. Mängden duktiga åkare som skapas resulterar också i en extrem intern konkurrens som sannolikt sporrar de aktiva på träning varje dag. Så, det är väl bara för Sverige att kopiera succéreceptet? Kanske i breakdance som är uppvisningssport här i Paris? Eller i segling och skytte där vi redan trots svag finansiering är framgångsrika?
Inte alltid gynnsamt
Just skytte är också en disciplin där tidig grenspecifik träning kan ge gynnsamma resultat (för det gäller inte alla idrotter. Fotboll är ett av flera undantag, där Sydkoreas enda riktigt stora stjärna Son Heung-min faktiskt fostrats utanför det nationella talangsystemet). Dessutom är skytte ju en gren där Sydkorea visat hur man ska åstadkomma framgång. Så vad väntar vi på? Men nej, så enkelt är det tyvärr inte. För Sverige är inte som Sydkorea. Det som skiljer Sverige och Sydkorea åt är förutom i stort sett allt också kulturen. I Sydkorea har ofta mammorna en extremt central roll i sina barns idrottande. I USA har östasiatiska kvinnor som hovrar över sina barn till och med fått öknamnet ”Tigermammor” (tänk curlingföräldrar), men i Sydkorea talas det dessutom om ”gåspappor”. Det är pappor som bor kvar i Sydkorea för att finansiera sina barns extremt prestationsinriktade utbildning (oavsett om det gäller akademi eller idrott) och sin frus uppehälle i ett annat land – och bara några gånger om året flyger för att träffa sin familj. 2010 levde en halv miljon sydkoreanska pappor det här livet. Låter fruktansvärt
För en svensk låter det förmodligen fruktansvärt. Att som man leva utan sin familj, och att som barn ha sin mamma vid sin sida precis hela tiden. Undersökningar på barn i grundskolan visar också att amerikanska barn reagerar likadant. Att de känner att föräldrarna inte litar på dem, att de upplever en ökad press att lyckas och att deras frihet begränsas om föräldrarna är för engagerade. Det ökar också risken att de blir rebeller och gör uppror mot föräldrarnas ”curlingstil”. För koreanska barn är det dock tvärtom. För dem är mammans närvaro ett bevis på kärlek, skriver Cressman i boken med hänvisningar till forskningsstudier, och det ökar också deras motivation att lyckas med vad de tagit sig an. De känner ett ansvar mot familjen att leva upp till deras förhoppningar, men utan att det – som för amerikanska barn – ökar den upplevda pressen att lyckas. Ju mer bestämt och stressat schema koreanska barn har, desto mer ökar deras känslor av tacksamhet, närhet och positivt motiverande skuldkänslor till föräldrarna. Men att rakt av kopiera det sydkoreanska tillvägagångssättet hade alltså säkerligen gett fler negativa än positiva effekter för svenska barn. Kulturen är helt enkelt för annorlunda. Ses som helt formbara
I boken Seoul Ambition tar Cressman även upp hur vi vuxna tänker olika i de skilda kulturerna. I USA vill medelklassföräldrar generellt sett att deras barn ska få en bred utbildning där de får prova på många olika intressen. Östasiatiska föräldrar är samtidigt mer målinriktade, med huvudfokus på specifika skolämnen som matematik eller enskilda idrotter. Vi i västvärlden ser barnen som självständiga individer där vårt jobb är att hjälpa dem att hitta sina intressen, samtidigt som östasiatiska föräldrar ser sina barn som helt formbara och där målsmännens uppgift är att se till att barnen hamnar inom det ämne där de har störst möjlighet att lyckas. Studier visar också hur barnen svarar mot de kulturella förväntningarna. Östasiatiska barn mellan sju och nio år jobbar hårdast när deras mamma valt aktivitet. Amerikanska barn sliter tvärtom mest när de själva valt. Undersökningar på koreanska skolidrottare har också visat att eleverna hade högre självförtroende ju mer deras liv styrdes av deras föräldrar. De fick helt enkelt starkare självkänsla då. Märkligt nog visade också studier på koreanska idrottare på universitetsnivå att ju närmare de var sin tränare, desto större självbestämmande (en nyckelfaktor för att en person ska fortsätta idrotta) kände de. Att ha en idrottskarriär styrd av föräldrar och tränare gav alltså positiva effekter för östasiatiska barn. Men precis tvärtom för amerikanska. Kanske kan det ändå locka att snegla mot Sydkoreas talangsystem. För den här extrema kulturen förklarar också varför länder som Sydkorea och Kina ofta är framstående i idrotter där en extremt stor mängd grenspecifik teknikträning tidigt kan vara gynnsamt. Likt skytte, shorttrack, gymnastik och simhopp. Men det finns också fler skäl för att som svensk inte importera den sydkoreanska filosofin.
Grogrund för övergrepp
Sydkoreas talangsystem är så krävande att idrottarna tvingas välja bort skolan vid en väldigt låg ålder. De som inte lyckas ta sig hela vägen blir därmed extremt sårbara. Ett basketlag på universitetsnivå i Sydkorea tränade till exempel sju-nio timmar per dag. I den extrema träningen får även tränarna tydliga maktpositioner då de väljer ut idrottarna till de välfinansierad utbildningsprogrammen. Sydkoreansk idrott har också skakats av mutskandaler där ledare fått pengar för att nominera specifika idrottare till de olika programmen. Men idrottarna bor sedan dessutom ofta tillsammans i stängda lokaler borta från sina familjer. En situationen som sammantaget riskerar att skapa osunda träningsmiljöer, tystnadskultur och en grogrund för övergrepp. Shorttrack-legendaren Ahn Hyun-soo blev till exempel så sårad av mobbning och konflikter inom det sydkoreanska förbundet att han efter tre OS-guld vid spelen i Turin 2006 rymde till Ryssland och under sitt nya namn Viktor An vann tre nya guld för Ryssland på hemmaplan i Sotji 2014. Värre gick det för Shim-Suk-hee. Som 15-åring satte hon världsrekord och som 17-åring tog hon tre OS-medaljer för Sydkorea under spelen i Sotji. Inför OS på hemmaplan 2018 vilade sedan en enorm press på den då 21-åriga shorttrack-sensationens axlar. Men bara veckor före spelen blev hon inlagd på sjukhus efter att ha blivit misshandlad av sin egen tränare. Hon kom tillbaka och vann guld på lagtävlingen i Pyeongchang men avslöjade senare omfattningen av sin mardröm. Hur hennes tränare slagit henne sedan hon var sju år gammal. Hur han, när hon gick i fjärde klass, bröt hennes finger genom att slå henne med en hockeyklubba. Hur de sexuella övergreppen började när hon fyllt 17 år, och fortsatte fram till två månader innan hemma-OS. Hur hon inte vågade träda fram tidigare eftersom tränaren då hotade att krossa hennes karriär. 2014 avslöjade också en undersökning genomförd av den koreanska olympiska kommittén att var sjunde kvinnlig OS-idrottare i landet upplevt någon form av sexuella trakasserier från en överordnad. Exemplet med Sydkorea visar på något avgörande för att identifiera en svensk väg framåt.
Behöver ett försprång
Att inget system är perfekt, och att vi varken kan eller vill ta en annan nations framgångsmodell (oavsett om det gäller Sydkorea, USA eller Australien) och bara skeppa över den. Vi måste istället ta hänsyn till vår kultur och beakta vilka förutsättningar vi som nation faktiskt har. Vi behöver hitta ett system och en idrott som lämpar sig för en omfattande och välfinansierad satsning där vi kan få ett försprång mot våra konkurrenter. Men detta genom en kultur som är önskvärd och matchar våra vanor och värderingar. Där barnen själva lockas till sporten och vill vara kvar. Men också gärna en idrott där vi européer redan från början har en fördel, antingen kulturellt eller fysiskt. Och där vi även kan motivera andra värden än bara sportsliga för att på så sätt kunna få statlig finansiering. Så var ska vi satsa våra pengar? Det finns i alla fall en idrott som svarar mot många av de här kraven. En idrott som dessutom matchar vår kultur, där vi har en historia, där vi haft en infrastruktur som gett oss ett försprång och där vi redan har framgång och kunskap. Och det allra bästa med den: Det finns 111 OS-medaljer att slåss om.
Därför är svarta snabbare
I studien ”The evolution of speed in athletics: why the fastest runners are black and swimmers white” undersökte tre forskare kroppsdimensionerna hos människor med olika ursprung för att förstå varför olika idrotter domineras av olika kroppstyper. De delade in människor i tre väldigt generella grupper: Vita, svarta och asiater och med hjälp av militär data från runt om i världen kunde de sedan se generella skillnader mellan grupperna. Svarta hade längre armar och ben och en högre tyngdpunkt. Vita och asiater hade större överkroppar, men lägre tyngdpunkt. Svartas kroppsform gav dem därför en 1,5-procentig fördel i sprintgrenar. Samtidigt som vita hade en lika stor fördel i simning. Slutsatserna menar forskarna styrks av världsrekordutvecklingen i sprint på land respektive i vatten. Där svarta respektive vita kommit att fullständigt dominera. Intressant nog visade dock studien att asiater hade en ännu bättre kroppsform för simning, eftersom deras proportioner (med en större torso och kortare ben) i teorin resulterar i ett ännu bättre fly
