Poesitidskrifterna L’amour – La mort och Babo diskuteras flitigt på kultursidorna. Är de unga stockholmspoeterna som driver tidskrifterna för interna, skriver de bara för och till varandra? Kan det vara så att de inte alls bryr sig om litteraturen, att de helt enkelt valt sin konstform efter vilken den coolaste subkulturen råkar vara just nu? Och den största frågan: skriver de bra poesi?
Lördagen den 17/8 arrangerade Babo en läsning på krogen Bambi på Södermalm. Poeterna på plats var Ali Alonzo, Clara Cronhielm, Albin Duvkär och Alva Hedlund, de tre förstnämnda är även redaktörer på Babo. Dikterna ackompanjerades av Isak Hedtjärn (klarinett) och Niklas Fite (gitarr).
Läsningarna började med en vackert rytmisk dikt av Duvkär. Efter en referens till filmen "Full metal jacket" som inte togs emot väl av den ännu svårflörtade publiken avslutades dikten med att Duvkär rullade på golvet och talade i delfintungor till gnisslande klarinettstötar, det var en imponerande början.
Alonzo fortsatte med en rolig Palme-inspirerad Bambi-dikt (eller tvärtom) som publiken uppskattade. Den gick att förstå! Hedlund läste en fin dikt som tog formen av en tom, informationstät kalender läst baklänges. Första halvan gav mersmak. Där fanns både experimentlusta och respekt för traditionen. Popkulturella referenser blandas mästerligt med både djupa och grunda känslor. Nog bryr sig Babo om poesi.
Duvkär och Cronhielm fortsatte med var sin dikt som till största delen bestod av orden "fitta" respektive "kuken". Går man på poesikväll en gång om året är det kanske precis det man vill ha, det är något kul man kan berätta för sina polare – "Hon sa ‘kuken’ hundra gånger, höhö, tänk att vara poet, det verkar najs asså". Kanske är det också så det är. Men som poesi är det inte särskilt intressant att säga ett fult ord hundra gånger, bättre om det var tusen eller tio tusen gånger. Allra bäst om det var något helt annat.
Förutom att ackompanjera läsningarna spelade Hedtjärn och Fite jazz i pauserna, för middagsgästerna välkomna avbrott från poeternas höga energi. Dessutom visades en kortfilm av L’amour – La morts redaktör Jonathan Brott, en inspelad dikt av Elis Monteverde Burrau och gamla reklamfilmer innan och mellan läsningarna.
Personerna bakom Babo är inte interna, tvärtom är de publiktillvända. De är högljudda och roliga. Deras diktarglädje är tydlig. Och deras poesi är övervägande bra. Men hur coolt eller subkulturellt kan något vara när Leif Pagrotsky sitter längst fram tillsammans med Karina Ericsson Wärn? Babo är inte mer intern än någon annan poesi. Etablissemanget sitter där som vanligt och äter helstekt guldsparid, de kan inte hjälpa det. Frågan är om Babo kan hjälpa det?
Läs mer kulturdebatt och läs mer om poesi.
Analys:
Artikeln diskuterar poesitidskrifterna L’amour – La mort och Babo samt deras innehåll och författare. Genom att beskriva en poesiläsning på krogen Bambi på Södermalm ger den en inblick i den unga stockholmspoesins värld. Artikeln ifrågasätter poesins kvalitet och motiv, samtidigt som den lyfter fram de olika poeternas bidrag och presentationer under läsningen. Det betonas att Babo inte är en intern krets utan snarare publiktillvända personer med en passion för poesi. Samtidigt reflekteras över etablissemangets närvaro och poesins roll i samhället. Totalt sett ger artikeln en nyanserad bild av den moderna poesiscenen i Stockholm och utforskar olika aspekter av poesins uttryck och publikens reaktioner.