Moderna museet presenterar tysk expressionism på ett imponerande sätt
Starka färger, nakna kvinnokroppar, naturstudier och lantliga byhus. En hel del träsnitt. Där är den tidiga expressionismen, Tysklands bidrag till 1900-talets konsthistoria. I Dresden 1905 samlades fyra unga arkitekturstudenter – Ernst Ludwig Kirchner, Otto Bleyl, Erich Heckel och Karl Schmidt-Rottluff – och bildade konstnärsgruppen die Brücke (Bron).
De var tidigt ute, några år senare skulle en krets bildas i München kring tidskriften Die Blaue Reiter, också där med färgens styrka som främsta uttrycksmedel. Jag kan erkänna direkt: die Brücke har aldrig varit mina favoriter, och blir det inte nu heller.
Nå, gruppen hade kort brinntid – den upplöstes redan 1913 – men hann göra sitt avtryck. Utdömda som urartade, ”Entartete Kunst”, under nazitiden fick konstverken och även de överlevande konstnärerna upprättelse efter andra världskriget.
Födda i det sedan länge enade Tyskland, in i kejsardömet, gjorde de unga konstnärerna ett försiktigt uppror mot konventioner, både i livet och i konsten. De ville bryta med allt: med förstockad moral, med måleriets normer. I början inspirerades de av det franska – Cezanne, Gauguin, Matisse – men senare hittar de en egen, rakare stil.
Die Brücke brydde sig inte om konstens hierarkier, de skapade sina träsnitt inte som sekunda, billigare, massproducerat, utan som konstverk i egen rätt. Och det märks. Det är särskilt de träsnitt som har tydlig japansk influens som sticker ut på utställningen och är helt enastående. Visuell kraft har även medlemskorten (die Brücke var öppen för medlemskap även för en allmänhet).
Utställningen är skapad i samarbete med Brückemuseum i Berlin, men ett av de viktigaste verken ingår i Modernas samling, nakenporträttet ”Marzella”. Det har med åren blivit alltmer problematisk eftersom modellen, Franziska Fehrmann (född 1900), uppenbarligen var minderårig. Nu har målningen försetts med en text där hon presenteras, vilket är mycket bra. Hon var ett av många syskon i en fattig arbetarfamilj och beskrev själv sin tid med die Brücke som spännande och levande. Och så kan det nog vara, upplysningen lägger ett lugnande raster över alltsammans.
Därför är det uppfriskande och folkbildande med denna satsning på tidig expressionism. I gruppen stod man också modell för varandra, om det behövdes någon manlig modell. Men något unket vilar trots allt över de utlevande, radikala unga männen. Längtan efter frihet och viljan att kasta allt gammalt över bord, visst är den bekant från många rörelser. Här tycks det dock vara frihet på andras bekostnad, frihet i en orörd hierarki.
Det fanns flera medlemmar som kom och gick, till exempel Emil Nolde, men gruppen hölls intakt till det bittra slutet strax före första världskriget. Då hade man också flyttat till Berlin och påverkades – kanske av den större stadens larm, kanske av den mörknande tidsandan – ganska negativt.
Färgerna blev murrigare, motiven inte lika lyriska. Första världskriget innebar att de alla blev soldater. Kirchner fick senare frisedel på grund av ett psykiskt sammanbrott men ingen av dem verkar ha klarat sig utan men: efter krigets slut tappade gruppen kontakt med varandra. Kirchner, som tveklöst är den mest intressanta av dem, tog sitt liv 1938. De övriga rehabiliterades efter andra världskriget och fick en andra karriär.
Visst personifierade dessa konstnärer 1900-talets första hälft: växlingarna mellan frihet och repression, nationalstaternas förändring, en turbulens som är svår att föreställa sig.
Med undantag för den ständigt återkommande Hilma af Klint och olika aktiveringar av samlingen har Moderna museet mest ägnat sig åt det senare 1900-talet och samtidskonsten. Därför är det uppfriskande och folkbildande med denna satsning på tidig expressionism. Någon kan säkert gilla färgexplosionerna. Och hängningen är intressant och generös: inga långa rader av liknande verk utan ett labyrintiskt bygge där verken kan möta betraktaren närmare, mer avgränsat. Pedagogiskt, publikvänligt och snyggt.
