Investeringar i musikaliska uppsättningar: En djupdykning i “Jernbanan”
I en cell på Långholmen sitter Didrik Mårtensson fängslad för förskingring. Därifrån rullar han upp den historia som tagit honom dit på räls – fast det ju var meningen att Stockholm skulle komma till hans Lillvattnet och inte tvärtom. Det är inte människorna man saknar mest, det är platsen, deklarerar Robert Noacks Didrik på dialekt. Sedan kränger han på sig sin krapprotsröda bussarong och låter hembygden ta form.
Musikalen ”Jernbanan”, efter Sara Lidmans romansvit, hade premiär på Västerbottensteatern i fjol. Det var ett samarbete med frigruppen Östfronten, vars radarpar Dag Thelander (manus) och Per Wickström (musik) i och med detta mastodontprojekt ytterligare stärkt sin position som landets mest intressanta musikdramatiker. När ”Jernbanan” nu närmar sig huvudstaden är det sällsynt nog med en helt ny uppsättning, där Emma Roswall står för lugn och okonstlad regi som låter berättandet få ta sin tid.
Bondesonen drömmer om att få rälsen dragna genom hembygden. Han vill ju väl, men snuvas – som alltid – på konfekten av giriga stormän som slugt gillrat en kreditfälla med stora framtidslöften. Det är en berättelse som berör och engagerar mot fonden av den kolonialhistoriska följetong som osökt ekar ända in i Northvolts nutid. Parallellerna mellan det gröna guldet och dagens gröna omställning är uppenbara utan att det någonsin behöver antydas.
Nina Sandström har klätt ensemblen i hemvävda tyger med glitter – ”allmogeglam”. Tillsammans gör de berättartråden till en levande gobeläng av biroller. Här märks såväl hustrun Anna-Stava (Klara Enervik) som Astrid Drettners farligt frestande Hagar. Liksom dikaren Spadar-Abdon (Lolo Elwin), vars öde får en egen sång.
Kompar gör en folkmusikfärgad – och ibland jazzanstruken – kammartrio med tonsättaren själv på piano. Folkdansstegen genomsyrar i sin tur Jeff Lindströms koreografi med inslag av rörelsekomik. Humorn bor även i texterna, men Lidmans lokalhistoriska epos är ingenting man skojar bort här. När kampen om Jernbanan återges i Uppsala är det med en finurligt inkännande kombination av stillsamhet och rörelse, likt själva tågresandets essens.
