Eva Rexeds “Händelsehorisonten” – En otäck men sevärd studie i trasig kommunikation
Sophie Calles “Exquisite Pain” kan beskrivas som konstnärens studie av en misslyckad kärleksrelation och hennes bearbetning av smärtan efter att ha blivit dumpad.
När Eva Rexed nu inspirerats av “Exquisite Pain” till sin nya pjäs “Händelsehorisonten” för Lumor har hon tagit fasta på smärtans och traumats förmåga att totalt rasera tillvaron via språket. Men hon har skrivit en helt egen vindlande, korrupt pingpongdialog för två skådespelare.
På Ö2:s lilla Kungsholmenscen talar Mattias Lech och Karin Foladi oavbrutet förbi varandra i en intensiv teatertimme. De förvränger information, svarar nekande och anklagande. Byter ständigt spår och tonfall:
Var är bilen? Den står på parkeringen. Lysena är på, du måste gå ut och släcka dem. Nej, bilen är på verkstan. Vi har ingen bil?
Så håller de på. Båda gaslightar varann lika mycket, kan man säga. I detta kantstötta, trånga scenrum vars väggar av wellpapp har stora hål som ser ut att vara knaprade av råttor. Eller ångest. Symboliska luckor i historien, och smärtan, som inte går att fylla trots alla dessa ord, ord, ord.
Precis som Sophie Calle sysslar detta par med något slags traumahantering, när de pratar och pratar, utan att riktigt kommunicera.
Rexed regisserar själv i realistisk spelstil som ger sken av att detta skulle kunna vara ett helt vanligt par i en rätt vanlig, dålig relation där parterna ständigt missförstår eller misstror varandra. Ibland blir det absurda riktigt roligt, på ett träffsäkert vis, fast ingenting alls verkar stämma.
Men det är ett sjukligt folie à deux-spel, för precis som hos Sophie Calle ligger ett psykologiskt trauma under det hela och pyr. Texten skrapar successivt fram allt mörkare bildfragment, men givet alla motstridiga uppgifter i den förryckta dialogen är det långt ifrån glasklart vad som egentligen har hänt. Kanske knappt ens för detta par, som saknar förmågan att ens svara på en rak fråga. Har hon ett sår på armen eller ej? Har de någon bil? Har det funnits ett barn?
Så även om man skrattar till ibland är det djupt tragiskt. Hur ska dessa två någonsin kunna förstå vad som egentligen hänt, och varför, och hur ska de stötta varandra och kunna gå vidare ur smärtan, när allt de ägnar sig åt är att kränga undan verkligheten och varandra i oändliga anti-dialoger.
Det är inget lätt teatermanus och på premiären är mitt intryck att skådespelarna behöver spela in sig mer för att sätta rytmen och pricka in fler nödvändiga pauseringar. Då kan de lyckas ladda denna magnifika ordsallad med det riktigt djupa mörkret. Men redan nu är “Händelsehorisonten” en otäckt sevärd föreställning, helt i Lumors skruvade och angelägna anda.
FAKTA
“Händelsehorisonten”
av Eva Rexed
Regi: Eva Rexed
Scenografi & kostym: Johanna Mårtensson
Ljusdesign: Olle Axén
Ljuddesign: Robin Auoja
Medverkande: Karin Foladi och Mattias Lech
Scen: Lumor på Ö2 Kungsholmen
Speltid: 1 timme
Prenumerera på Cecilia Djurbergs nyhetsbrev om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare
Analys:
Artikeln diskuterar Eva Rexeds teaterpjäs “Händelsehorisonten” som utforskar trasig kommunikation och traumahantering. Inspirerad av Sophie Calles verk “Exquisite Pain”, skildrar pjäsen två skådespelare som genom en korrupt dialog försöker navigera smärtsamma minnen och missförstånd. Trots humoristiska inslag är berättelsen djupt tragisk och pekar på svårigheterna att kommunicera och förstå varandra i en relation. Teaterföreställningen är utmanande och kräver att skådespelarna finjusterar sitt spel för att förmedla det djupa mörkret i berättelsen. “Händelsehorisonten” lyfts fram som en sevärd och angelägen föreställning som berör viktiga teman kring smärta, kommunikation och trauman.