Minnena från barndomen är solblekta, ungefär som smalfilmerna som fångade stunderna på film: En grön Renault 4L stannar på grusvägen och dammet virvlar. Mamma vevar ned rutan och sträcker ut handen mot fruktträdet. Det är en fredag och hon har varit ledig, städat och hämtat oss från skolan. Alla verkar vara på gott humör och de saftiga gula plommonen vid åkern är lockande.
Men som vi saknar när den nye bonden tar bort sly och buskar och huggen ned träden. Även om björnbärssnår växer fram och sensommarens pajer uppskattas, är det inte samma sak.
I min barndom var det prat om myskvällar, men inte ordet fredagsmys. Godis var reserverat för lördagar och maten var enkel men god. Pappas specialitet var eldkött, ett parti trick som bara förekom på lördagar.
På en bjudning hos Agneta smakade mamma avokado för första gången och världen öppnade sig. Tiden när vi hackade tomat och sallad till tacos närmade sig. Världen förändrades, videobandspelaren accepterades och familjen samlades framför TV:n. Senare kom DVD och kvällar med Jane Austen och Prinsen av Wales.
Och sedan skaffade jag min egen familj.
Jag vet fortfarande inte om jag älskar fredagar för att mamma var på gott humör då, eller om jag är som min mamma och njuter mest av helgens löften som närmar sig.
Men två dagar innan hennes begravning, en fredag, går jag på grusvägen och ser nya buskar och till och med nya träd växa upp längs kanten. Ett gult ljus syns, jag sträcker ut handen och plockar det första plommonet.
För mer läsning, besök Kalena och läs om hur rösten förändras när en katt kommer in.