Anders Hillborgs ”Sound Atlas”, Vikingúr Oláfsson spelar Brahms
Det är fyra år och en pandemi sedan jag hörde Anders Hillborgs ”Sound Atlas” i London, och när jag på nytt får uppleva denna sinnliga världskarta i Konserthuset påminns jag om föraningarna det väckte i februari 2020, något år efter uruppförandet. För glasharmonikan, huvudpersonen i ”Sound Atlas”, framstår som det tomma, urgröpta hologrammet av en solist – men dess kristalliska, tinnitus-liknande röst tränger in i hjärnbarken som en förvarning om stundande oro.
Anders Hillborg odlar här samma vemodiga, sakrala tonfall som i den andra violinkonserten, men i fjärde satsen, Vortex, är det som om världar rasar när en cyklon av tunga brass och jagande pizzicaton släpps lös. Kungliga Filharmonikernas chefsdirigent Ryan Bancroft maximerar kontrasten mellan rytmisk aggression och stilla nåd, som i sista satsens hymn drar tankarna till Wagners ”Parsifal”. Självklart möts tonsättaren, när han till sist kliver upp på podiet, av publikens jubel.
Det sköra anslaget finns även i walesiska Grace Williams orkesterfantasier över proto-Arturiska legender, som avlöser ”Sound Atlas” före paus. Det är inte svårt att förstå varför Williams lät sig inspireras av Rhiannon, den keltiska gudinnan som likt en medeltida Pippi Långstrump eller Brynhilde rider genom sagosamlingen ”Mabinogion”. Williams första offentliga beställning är daterad krigsvintern 1940, och en dramatisk puls bultar genom fyra tablåer där Rhiannon gifter sig till smattrande trumpeter, och anklagas för barnamord sedan sonen kidnappats. Men barnets återkomst skildras med andäktig lycka i sista satsens transparenta kammarspel mellan glockenspiel och solostråkar.
Som kvällens tredje, stora historieberättare framstår Konserthusets artist-in-residence, Vikíngur Oláfsson, i Johannes Brahms första pianokonsert. Mötet mellan Bancrofts dansanta musikalitet och Oláfssons stundtals jazziga agogik tycks lyfta fram en lätthet och ett kristalliskt lugn i denna älskade konsert, bortom den romantiska stereotypen. Med ett extranummer, Bachs Orgelsonat nr 4, och löftet om Oláfssons återkomst till våren, är en storslagen kväll i Konserthuset till ända.