Sommarkvällar fyllda med teatermagi: En hyllning till amatör- och sommarteatern
De trista nyheterna först. Inte mindre än tre sommarscener har aviserat att den innevarande säsongen blir den sista. Roma på Gotland, Tofta i Bohuslän och Teatermaskinen i Riddarhyttan. Liten sak, tänker de flesta som förknippar teater i det gröna med amatörer som i samarbete med sommarlediga skådespelare roar lokalbefolkningen.
Teaterns historia talar ett annat språk. Att vi spelar teater inomhus är mest en klimatfråga. Teaterns ursprung i riten talar för att människor i alla tider har samlats utanför grottan och delat upp sig i skådespelare och publik.
Sommaren och teatern har en lång historia som inleds med sommarpjäsernas sommarpjäs, Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”. Om Puck inte hade förvandlat Botten Vävare till en åsna, skulle teaterns historia ha tagit en annan vändning.
En av poängerna med amatör- och sommarteaterns nöjen är att vem som helst känner sig hemma där. Både publiken och skådespelarna. Utanför grottan talar vi samma språk.
I den engelska litteraturen är teatern ett återkommande tema som dyker upp hos författare från Dickens till Somerset Maugham. För att inte tala om Bill-böckerna. Hos modernisterna är tveksamheten mer genomgående – Virginia Woolf föredrar läsningens heliga stunder framför teaterns störande inslag; vilket inte hindrar att hennes sista roman, ”Between the acts”, har blivit en förunderligt levande klassiker om sommarteaterns välsignelser.
Handlingen roterar kring en familj som varje år låter uppföra en så kallad ”pageant”, ett slags dramatiserad krönika med motiv ur Englands historia, från Shakespeare via restaurationen till vår egen tid. Publiken samlas på gräsmattan, solen skiner, en liten flicka, ”skär som en rosenknopp”, är Prologen och glömmer genast sin replik. Miljön är över huvud taget lätt bedagad, som om Miss Marple väntade på entré. Här är det i stället Miss La Trobe som vakar över intrigen och i sista scenen håller upp en spegel för publiken, och det är denna förtrollande vändning som talar om för oss vad en teaterföreställning av detta slag kan betyda.
Till slut reser sig en man upp och ger sin förklaring: ”Som en i publiken vill jag, högst ödmjukt, för jag är inte kritiker, ge er min tolkning. Vad jag uppfattade var i varje fall att vi är delar av varandra, var och en del av helheten. Ja, det var detta som slog mig när jag satt här tillsammans med er i publiken. Vi spelar olika roller, men är samma person. Detta lämnar jag till er att tänka på. Vågar vi verkligen, frågar jag mig, begränsa livet till oss själva?”.
Efteråt, på kvällen, befinner sig två av familjens medlemmar hemma och tittar ut genom fönstret: ”Huset hade förlorat sitt skyddande skal. Det var natten innan det fanns några vägar eller hus. Det var natten då de boende i grottorna hade betraktat världen från en hög plats bland klipporna. Så gick ridån upp. De talade med varandra.”
Läs fler texter av Leif Zern