Recension av Tomas Ledins bygdespel “Höga Kusten” av Jan-Olov Andersson
Uppdaterad 23.25 | Publicerad 23.24
Utomhusteater brukar inte sällan betyda fars eller buskis. ”Höga Kusten” är väldigt annorlunda. Musikteater som är grymt underhållande. Som svänger som fan. Och ett arbetarklassepos. Det såg man inte riktigt komma från Tomas Ledin…
Häromdagen skrev Aftonbladets kloka ledarskribent Ingvar Persson att det på 1970- och 1980-talen var vanligt med arbetarspel runtom i landet. När man nu blåser nytt liv i den genren i en nybyggd teater nära där Ångermanälven mynnar ut, är det en stor händelse i trakten. På plats i publiken är bland annat landets förra socialdemokratiska statsminister Stefan Löfven, uppvuxen i närheten.
Redan 2013 kom Tomas Ledins album ”Höga Kusten”. En högst personlig samling sånger som handlar om hans farfar. Som blev bortauktionerad som liten grabb i början av 1900-talet. Som vuxen blev han, som många andra i trakten, sågverksarbetare. Gifte sig med storbondens dotter. En skandal på den tiden. 1931 gick han i demonstrationståget i Ådalen där fem arbetare sköts ihjäl av militären. Han som gick framför Tomas Ledins farfar dog.
Med detta som utgångspunkt har det blivit vad producenterna kallar ett bygdespel, men där jag tycker musikteater är en bättre beskrivning.
Somliga melodier från albumet är kvar. Flera nya har tillkommit. Åtskilliga har skrivits om och blivit mer allmängiltiga, textmässigt. Allt för att passa in i en helhet som blandar djup och allvar med lättsinne och humor.
Kärlekskonflikten finns kvar, men har trappats upp. Jonas, den bortauktionerade grabben som i vuxen ålder (Nils Reinholtz) blir superduktig sågverksarbetare, har många skäl att bli osams med storbonden (Morgan Alling) som även blir disponent på sågverket. Dottern Svea (Tove Hollender) blir utslängd från familjen när hon gifter sig med Jonas. Och så får vi socialdemokratisk kvinnokamp, nykterhetsrörelsen, strejker, demonstrationer och Ådalen 31 på det. ”Höga Kusten” blir till ett riktigt arbetarklassepos som de proggare från 1968 som fortfarande är vid liv nog skulle nicka gillande åt när det gäller budskapet. Och sångtexterna är faktiskt lysande, både smarta och slagkraftiga.
Ledin är ju Ledin, en hitmakare. Sällan ser man musikteater med så här många smittande refränger. När musiken nu är klädd i folkmusikaktig ton, med mycket akustiska instrument, fiol, mandolin och dragspel, blir de på något sätt ännu starkare.
När hela ensemblen inleder andra akten med dans och nya låten ”Lördagkväll”, tänker jag: Om Ledin arrangerar om den till den rockturné han snart inleder, får han sin egen ”Sommartider” (som om han inte redan hade det…).
Pär Nymark har skrivit ett starkt manus med sångerna som utgångspunkt och regissören Markus Virta utnyttjar effektivt hela spelplatsen, ibland är skådespelarna ute bland, bredvid eller bakom publiken.
Och vilken ensemble!
Morgan Alling är en patriark med härligt galen pondus. Sussie Eriksson som hans fru växer i rollen till ett makalöst utbrott i andra akten. Hon är här mer duktig skådespelerska än sångerska. Kärleksparet Reinholtz/Hollender har fin kemi och sjunger bra. Victor Morell och Klas Wiljergård är utmärkta som Johns suparpolare vid sågverket, särskilt Wiljergård blir föreställningens komiska stjärna som ständigt lockar till skratt. Men ingen faller utanför ramen.
Möjligen känns slutet lite rumphugget. Men som helhet är det grymt underhållande musikteater som roar, berör och har något viktigt att säga om Sverige för ungefär hundra år sedan. Lite ”Kristina från Duvemåla”-varning. En föreställning som förtjänar att leva vidare, men som förstås känns lite extra när den framförs i de trakter där den utspelas.
FAKTA
Höga Kusten – Sanningar och skrönor på sågverkens tid
Bygdespel på Höga Kusten Friluftsteater i Lövvik. Manus: Pär Nymark. Musik, sångtexter: Tomas Ledin. Regi: Markus Virta. Med Morgan Alling, Sussie Eriksson, Nils Reinholtz, Tove Hollender, Klas Wiljergård med flera.
Spelas till och med 28 juli.
