Halvvägs in i mandatperioden kan det vara föga förvånande om en statsminister beslutar sig för att genomföra en omfattande regeringsombildning. Mindre framgångsrika ministrar kan ersättas och arbetsfördelningen mellan departementen kan förbättras.
Men detta resonemang gäller inte för Ulf Kristersson. En omorganisering av ministrarna skulle strida mot statsministerns politiska instinkter.
För Kristersson är regeringspolitiken som en utstakad räls. Det handlar inte bara om att bocka av rutor i Tidöavtalet. Statsministern ser även ett politiskt värde i att följa samma spår under hela sin regeringsperiod. Väljarna ska se att han har gett landet en stabil regering som kan genomföra sin politik.
Att förändra regeringen skulle i Kristerssons värld vara att erkänna ett misslyckande.
Det finns fler faktorer som talar emot en större förändring.
Tidöavtalet är en ömtålig pussel där de fyra ingående parterna vaktar sina erövringar. SD har inga ministrar, men har fått mycket politik. För Liberalerna är det tvärtom. För Johan Pehrson är de fem ministärsposterna den stora vinsten.
Kristerssons makt över vilka personer som sitter i regeringen är i praktiken begränsad till de moderata ministrarna. Ebba Busch och Johan Pehrson styr över sina egna områden.
Det är troligt att Kristersson kommer att nöja sig med att ersätta Jessika Roswall när hon flyttar till Bryssel. Vem det blir är ännu okänt, men det vore överraskande om inte EU-nämndens moderata ordförande Jessica Rosencrantz är en kandidat.
Kristerssons kärlek till en rak och obruten kurs gäller inte bara besättningen utan också politikens innehåll. Det är osannolikt att Tidöavtalet förhandlas om eller breddas på något avgörande sätt.
Sommarens skjutningar och sprängdåd är bistra påminnelser om att regeringens viktigaste åtagande är svårt att gripa.
Regeringens företrädare talar ofta om hur hårt de arbetar, men att arbeta mycket är inte samma sak som att uppnå resultat. Att öppna nya Tidöförhandlingar skulle också vara riskabelt.
Och för regeringens svagaste länk – Liberalerna – är det inte lockande att fördjupa samarbetet med Sverigedemokraterna ytterligare.
Ulf Kristersson har fortfarande möjlighet att bli en historisk regeringsbyggare. Om högerkoalitionen vinner valet 2026 kan han bli den förste som utser sverigedemokrater till ministrar.
