Esa-Pekka Salonen och den politiska kopplingen till Modest Musorgskijs opera “Chovansjtjina”
Esa-Pekka Salonen har vid det här laget marknadsfört den nya produktionen av Modest Musorgskijs ofullbordade opera ”Chovansjtjina” i ungefär likadana ordalag i olika sammanhang. Med hänvisning till förra sommarens dramatiska statskupp i Ryssland, då krögaren och chefen för privatarmén Wagner, Jevgenij Prigozjin, tog sikte på Moskva och gav sig ut på en resa som skulle komma att bli en av hans sista, talar Salonen om hur operalibrettot fick oväntad aktualitet. Handlingen utspelar sig på Peter den stores tid och kretsar kring streltserna, musketörerna som verkade i Ryssland från 1500-talet till tidigt 1700-tal, och deras hövding Chovanskij. – Faktum är att om du byter ut streltsy mot Wagner, och Chovanskij mot Prigozjin så har du ”Chovansjtjinas” libretto fast i Pravda, eller hur?
Salonen har precis satt sig i soffan med en kaffe i handen. Intervjun görs under vad som i det närmaste kan beskrivas som en bensträckare under orkesterövningen i Helsingfors. Stunderna innan har han presenterat solisterna för orkestern, dirigerat första akten och skarvat i för de röster som inte kunnat infinna sig på övningen. ”Chovansjtjina”-satsningen härstammar från prepandemiska tider – ”som det brukar vara nu för tiden” – men de historiska parallellerna mellan berättelsen och dagsläget har bara blivit tydligare för honom under arbetets gång.
– Det är tydligt att det finns en viss politisk metod i Ryssland sedan Romanovsläktens och Ivan den förskräckliges tider. Hela tiden har kyrkan också varit ett politiskt verktyg, mer eller mindre under ytan. Att man ingår oheliga allianser mellan kyrkan, politiker, armén och oligarker är ingenting nytt. Det har pågått sedan 1600-talet.
Enligt Salonen är spänningarna mellan mer västorienterade ryssar och konservativa panslavister också bekanta sedan tidigare. – Det är precis samma dynamik nu som då, och det är en ganska obehaglig tanke. Är det verkligen så att ingen förändring är i sikte? Det är en fråga jag inte kan svara på, men en tanke som inte går att undvika. Frågan leder oss snabbt in på ett av de mest brännande spörsmålen inom den internationella kulturvärlden i dag: frågan om förhållandet till rysk kultur och ryska konstnärer.
– Jag har försökt att vara rationell och inte emotionell och sentimental, säger Salonen inledningsvis. – Alltså: de som jobbar för Putins system och administration ska man bojkotta, så enkelt är det. Men att bojkotta Tolstoj eller Musorgskij eller Tjajkovskij, det är ju irrationellt. Man vinner inte någonting på det. Faktum är att vi förlorar om vi inte har tillgång till allt det där. Så, rationell ska man vara. Esa-Pekka Salonen ledde övningarna av ”Chovansjtjina” i veckan. Vid hans sida barytonen Tomi Punkeri (Sjaklovityi) och RSO:s konsertmästare Jari Valo. Den aktuella produktionen framfördes i veckan konsertant i Helsingfors och ges på fredag, den 23 augusti, som öppningskonsert på Östersjöfestivalen på Berwaldhallen i Stockholm. Dagen efter på Ukrainas självständighetsdag, den 24 augusti, uppträder Sveriges Radios symfoniorkester tillsammans med kolleger från Ukraina, som för att markera festivalens position i Ukrainafrågan. ”Chovansjtjina” förverkligas nästa vår i fullskalig scenisk uppsättning i Salzburg. I den ensemblen byttes en av sångarna ut på grund av sin proryska hållning. – Vi bestämde att det inte gick att jobba med honom. Med en finsk orkester som en del av den finska rundradion hade det varit politiskt omöjligt. Och dessutom hade det känts väldigt jobbigt. Vi fick fatta ett politiskt beslut här, säger Salonen.
Tydligen har Salonen som så många andra tänkt om kring förhållandet till ryska konstnärer. 2013 förklarade han för Sveriges Radio, som svar på frågorna om dirigenten Valerij Gergijevs medverkan på Östersjöfestivalen i Stockholm, att ”det vore dumt att utesluta en av världens viktigaste artister bara för att han tillhör ett politiskt system som har utvecklat sig åt ett håll som vi har svårt att acceptera”. ”Att vägra att samarbeta, alltså utesluta ett land till exempel från helheten av en sådan här festival till exempel, vore ju idiotiskt”, sade han. Året därpå, efter Rysslands annektering av Krimhalvön, fortsatte Salonen kämpa för Gergijevs rätt att uppträda på festivalen i Stockholm, som de tillsammans hade grundat. I samband med en lunchträff med Financial Times 2014 förklarade han att han hade tillbringat morgonen med att försvara sin vän Valerij i svensk media. Så länge London försåg oligarker med rikedomar och österrikare lobbade för nya gasledningar, skulle Östersjöfestivalens konstnärliga ledning inte hindra Gergijev att delta. Några veckor innan hade bland annat yttrandefrihetsorganisationen Svenska PEN framfört att det ”vore en skam för Östersjöfestivalen” om Gergijev tilläts uppträda. Mot bakgrund av att Salonen nu de facto portat en putinist undrar jag om det är okej att vi börjar kräva av konstnärer att de ska fylla i en ruta när kontraktet skrivs där de tillfrågas om de stöder Putins regim. Blir inte det som ett krav på renlärighet? – Det finns klara fall, som till exempel Gergijev, tyvärr. Efter att de bombat sönder den mirakulösa staden Aleppo dirigerar han en segexnsert i ruinerna. Då finns det ingen tvekan, det finns inga rutor att bocka av. Han är med regeringen och Putin, tyvärr. Och jag förstår hans position, men accepterar den inte.
Salonen säger att han förstår Gergijevs agerande mot bakgrund av att denne är ansvarig för tre operahus med flera tusen anställda. – Vill man driva den typen av verksamhet i Ryssland i dag är det inte möjligt utan att vara allierad på den politiska nivån. Han väger mellan Mariinskijteaterns existens och sin karriär i Tyskland, USA och Europa. Och då har han kommit till den här slutsatsen. Och det finns någon skrämmande logik där, säger Salonen.
Han menar också att Gergijev förefaller ha köpt den storryska historieskrivningen och legenderna om Rus, Lillryssland, Vitryssland och ett moder-Ryssland, alla härstammande från ett och samma Kiev. Gergijev dirigerade Mariinskijteaterns orkester vid ruinerna i Palmyra i maj 2016 medan bombningarna av Aleppo pågick. Konserten som direktsändes i rysk tv kan ses som ett klassiskt inslag av krigstida soft power. Trots att Gergijevs pakt med Putin debatterades under hela 2010-talet fortsatte dirigenten att åtnjuta förtroende som konstnärlig ledare för musikfestspelen i S:t Michel fram till Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022. Från Östersjöfestivalen i Stockholm portades han officiellt vid samma tidpunkt, även om hans roll trappades ner redan innan. Men mot bakgrund av hur viktig frågan om putinister har blivit undrar jag om det finns andra frågor som man borde förhålla sig till lika kategoriskt som ryska konstnärers samarbete med Putinregimen.
Det slår mig att ni tar den här produktionen till Salzburg, en festival där ingen kvinnlig dirigent har uppträtt till dags dato; Tabita Berglund blir den första påsken 2025. För somliga är festivalens track record djupt problematiskt. Vi skriver ju 2024 i kalendern. – Det är klart att det är konstigt och dumt och nästan ofattbart att det inte har hänt tidigare. Men det är också så att utvecklingen inte är synkron. Så det uppstår liksom fickor här och där, ställen där utvecklingen går snabbare än på andra håll. Det är en svår ekvation att börja värdera vilka festivaler man kan spela på. Och det är klart att det finns mycket att göra, mycket som kunde vara bättre och mycket som är fel fortfarande.
Han säger som flera av hans kolleger brukat säga: att utvecklingen är positiv överallt, och att det endast är en tidsfråga innan balansen mellan kvinnliga, manliga och icke-binära dirigenter är jämnare överallt. Han menar också att det inte finns något systemiskt, organiserat motstånd i någon orkester någonstans. Esa-Pekka Salonen meddelade nyligen att han inte skulle förnya sitt femåriga kontrakt i ledningen för San Franciscos symfoniorkester, i protest mot styrelsens hårda sparkrav. Det ledde bland annat till att medlemmar i publiken skyltade med plakat med texten ”Stay” på konserter i juni. På ett annat plakat stod könsord i klumpig översättning till finska, som en hälsning riktad till orkesteradministrationen, varefter nämnda protesterare hotades med portförbud. Salonen lutar nu åt att San Francisco snart är ett avslutat kapitel. – Jag tror att det är kört. Styrelsen har inte ändrat sig och budskapet är tydligt. Det är synd. Orkestern spelar fint, och jag har engagerat väldigt goda unga musiker. Jag tilltalades från början av tanken på att få tillsätta trettio tjänster och handplocka en orkester. Det gör mig mest ledsen, att jag måste lämna den nya generationen.
