Sveriges Anfallstrio i Världsklass: En Analys av Fotbollslandslagets Framgångar
Sverige har en anfallstrio i världsklass, och det har Sverige haft förut. Laget är alltid det enda som räknas, men i lagbyggen ingår också att hantera individer på olika sätt. Mot Estland var de flesta andra besvarade efter tre minuter. 3-4-1-2, varenda blick riktad framåt, en fotboll kalibrerad för C-divisionen och den här sortens motstånd. Viktor Gyökeres som skräckinjagande enmansarmé, enorm som både targetspelare och avslutare. Dejan Kulusevski som virvlande karusell strax bakom honom, på en helt egen nivå under 45 minuter. Alexander Isak flytande in från vänster, lekfull och listig.
Det dröjde en halvtimme innan 1–0 kom (Gyökeres på retur), men det var 3–0 i paus. Isak skickade in 2–0 i nättaket från nära håll, Isak och Kulusevski lekte fram ett drömanfall som Gyökeres tryckte in i öppet mål. Sverige har en anfallstrio i världsklass, det har Sverige haft förut.
Det spelade ingen roll att backlinjen ofta stod tre mot tre, eller att esterna hade finfina omställningslägen. Klasskillnaden var ju för stor, när Sverige somnat efter paus bjöd esterna dessutom på en utvisning. 3–0, raketer och champagne. Två tävlingsmatcher, tre mål var av Isak och Gyökeres. Kortslutning i Tomassons dataprogram för xGoals och passningar in i anfallszon. Fotbollsidéer för partyn i C-divisionen.
Har Sverige hittat ett tryggt spelsätt som bär även mot andra sorters motstånd? Både teori och praktik handlar för närvarande om full-fart-framåt, om att slå ut lagdelar, komma snabbt fram, kapa antalet tillslag och mata anfallarna i rätt positioner. Det har gett sex mål av rätt spelare, en flygande start på C-divisionen, men jag vet inte hur mycket närmare vi har kommit stadga, tydlighet, defensiva strukturer. Det behövs inte nu, men det kommer att behövas sedan. Tiden är knapp, och den här förbundskaptenen bygger sitt hus uppifrån och ner. 3–0 mot Estland, en halvleks anfallsporr. Ett fint jäkla tak har vi fått i alla fall.
