Den Kritikern (111 min)
Betyg:
★★★★☆
Tala inget ont (110 min)
Betyg:
★★★★☆
Som alla stora skådespelare har Sir Ian McKellen genom åren fått utstå några bitande teaterrecensioner, men som en övning i att gå från jägare till vaktare och av många andra skäl är Den Kritikern en glädje.
McKellen spelar Jimmy Erskine, en formidabelt inflytelserik teaterkritiker för The Daily Chronicle.
Perioden är 1930-talet, då folk klär sig i smoking för att gå till West End-teatern, även om det finns en annan klädkod i East End, där Sir Oswald Mosleys Blackshirts är ute på jakt.
Erskine är en potentiell måltavla för dem, en promiskuös homosexuell man som inte är avskydd av tillfälliga sexuella möten i parken med ‘rough trade’, och som också promenerar genom gatorna arm i arm med sin blandras-sekreterare, Tom (Alfred Enoch).
Erskines ‘benägenheter’ är pinsamma för hans chef, Viscount Brooke (Mark Strong), som nyligen har efterträtt sin avlidna far som tidningens ägare och är angelägen om att äta in på den allt dominerande Daily Mails marknadsandel.
Från och med det ögonblicket eskalerar dramat för att omfatta snobbism, otrohet, obesvarad kärlek, utpressning, självmord och mord, och blir den typ av ganska överdriven historia som man lätt kan föreställa sig att en svartklädd Erskine går för att se på scenen.
Faktum är att Den Kritikern (löst) adapterades av Patrick Marber från Anthony Quinns utmärkta roman Curtain Call från 2015.
Marber är mycket bra på elakhet (han skrev också den briljanta filmen Notes on a Scandal från 2006) och en del av dialogen är minnesvärt spydig. Men mest minnesvärt av allt är McKellens huvudroll.
Varje fnysning och pust, varje fnysning och harrumph, varje tick och grimas matar hans perfekta avbildning av denna skrupelfria gamle man, desperat att klamra sig fast vid sin sociala och professionella status oavsett vem som lider av kollaterala skador.
Anand Tucker regisserar mycket skickligt, perioddetaljerna är noggrant genomtänkta och en fantastisk ensemble inkluderar också Lesley Manville som Ninas påträngande mamma och Romola Garai som Brookes imperious dotter. Men filmen tillhör McKellen.
Tvärtemot alla i ensemblebesättningen av Tala inget ont, en snygg nyinspelning av den danska thrillern med samma namn från 2022, förtjänar lika stora lovord tillsammans med manusförfattare-regissören James Watkins.
Vi börjar i Toscana, där en knappad amerikansk familj – Ben, Louise och 11-åriga dottern Agnes – blir vänner med den extroverta, uppjagade engelsmannen Paddy, hans fru Ciara och deras son Ant.
Ant har ‘kommunikationsproblem’ tydligen på grund av att han är född med en kort tunga, även om detta är en av de filmerna där ingenting är som det verkar och vi vet det från början, ändå fortsätter den att dra med oss på en alltmer upphetsande resa.
Amerikanerna bor i London, och när de alla är tillbaka i England besöker de sina nyfunna vänner i deras hem på landsbygden, där deras värdar verkar lite excentriska, om inte rentav konstiga, om inte fullständigt vansinniga.
Det finns en svag anstrykning av komedi genom hela filmen, som gas som rinner ut någonstans även om du inte är helt säker på var, samt några tydligt skämtsamma repliker – ‘vårt normala är inte deras normala!’ – om de upplevda skillnaderna mellan amerikaner och britter.
Det finns också en mild moral till vad som vid slutet är en ganska galen historia: precis som den gröna likören som smakade så gott med en solbränna, resvänskaper reser inte alltid bra.
Analys:
De två filmerna, “Den Kritikern” och “Tala inget ont”, ger en fascinerande inblick i mänskliga relationer, moraliska dilemman och komplexiteten i den mänskliga naturen. Genom att utforska karaktärernas interaktioner och beslut visar filmerna på konsekvenserna av våra handlingar och hur de kan påverka våra liv och relationer. McKellens prestation som den skrupelfria teaterkritikern i “Den Kritikern” och den spännande berättelsen om vänskap och förräderi i “Tala inget ont” ger tittarna en tankeväckande upplevelse som får dem att reflektera över sina egna val och handlingar. Sammantaget erbjuder filmerna en djupgående och engagerande tittarupplevelse som kan väcka känslor och tankar hos alla som ser dem.
