Det världen ser ut som en “Dallas”-renässans i TV-världen
Vi ser en tydlig “Succession”-effekt i tv. Men den som tittar närmare ser teman och typer från 80-talets största såpor. När en tv-serie blir så stor att den kan kallas för ett fenomen finns det två saker man kan räkna med: Den kommer att följas av uppenbara efterapare. Och allt som på något sätt liknar den kommer att jämföras med den. Vi såg det med “Game of thrones” när alla var på jakt efter nästa stora fantasysuccé – men på senare år har det snarare handlat om familjemaktkampen “Succession”.
Något som lustigt nog resulterade i att “House of the dragon”, som ju faktiskt blev en fantasyframgång, inte främst kategoriserades som en arvtagare till “Game of thrones” – utan snabbt utnämndes till en “Succession” med drakar. Till och med av skaparna själva. Och Taylor Sheridans “Yellowstone” kallas ofta lite nedsättande för en “Succession” för högerröstare. Trots att serien hade premiär ungefär samtidigt som HBO:s kritikerfavorit och alltså knappast var inspirerad av den, och dessutom har mångdubbelt fler tittare än vad “Succession” någonsin hade.
Den här hösten har många (inklusive undertecknad) lyft finansdramat “Industry” som ett botemedel mot “Succession”-abstinensen. Och just nu ger två nykomlingar upphov till spontana liknelser. Den ena är Netflix norska dramakomedi “Miljardärsön”, om rivaliserande familjeföretag, stora pengar och vassa armbågar i fiskodlingsbranschen. Alltså: “Succession” med lax!
Och den andra är franska “La maison” på Apple TV+, som utspelar sig i Paris haute couture-värld och kretsar kring konkurrensen mellan ett anrikt, familjedrivet modehus och ett lyxkonglomerat med en klassisk ragata (Carole Bouquet) på toppen. Alltså: “Succession” i modevärlden!
Jämförelserna är måhända slentrianmässiga, men inte grundlösa. Det handlar om stora, rika och mäktiga, dysfunktionella familjer med bråkiga företag där tronföljden är oklar och maktkampen konstant, om fientliga övertaganden, gammalt groll och dramatik i både styrelserum och hem. Det handlar om gubbjävlar, satkärringar och odrägliga, gnabbande syskon, om otrohet, svek och knivar i ryggen. Och ja, vi ser helt klart en “Succession”-effekt just nu.
Men äras dem som äras bör. Och vad ser man om man tittar lite noggrannare i backspegeln, om inte “Dallas”, “Dynastin” och “Falcon Crest”? Är inte det här precis samma teman och figurer som dessa giganter hängav sig åt, långt innan familjen Roy ens var en glimt i Jesse Armstrongs ögon? Jo precis, det var det, även om handlaget var annorlunda.
Och för att stärka min tes om att 80-talets primetime-såpor har börjat gå igen i det moderna tv-dramat vill jag föra till protokollet att en av Disneys stora höstsatsningar är “Rivals”. En serie om rivaliteten mellan två aristokratiska britter i tv-branschen som utspelar sig på, och bygger på synnerligen snaskig kiosklitteratur från, 80-talet. Och att Taylor Sheridans “Landman”, som kommer till Skyshowtime, är ett cowboyhatts-drama från Texas om fula fiskar och enorma pengar i oljebranschen. På rollistan finns Billy Bob Thornton, Jon Hamm, Demi Moore – och faktiskt – en kille som heter JR.
FJELLBORGS FAVORITER
The Penguin
En “The Batman”-spinoff utan någon Batman, med fokus på ärkeskurken Pingvinens stigande i graderna i Gotham Citys undre värld. Kanske inte allt jag hade hoppats på, men ändå klart sevärt tack vare starka insatser av (en oigenkännlig) Colin Farrell och Cristin Milioti. På Max.
My brilliant friend
Nu ger Max oss den fjärde och avslutande delen av Saverio Costanzos makalösa drama baserat på Elena Ferrantes Neapelkvartetten, om den komplicerade vänskapen mellan Elena “Lenù” Greco och Raffaella “Lila” Cerullo. Nya skådespelare, men samma extremt höga klass.
Tulsa king
Den här humoristiska gangsterhistorien på Skyshowtime om en New York-mafioso som har blivit förpassad till Oklahoma är inte Taylor Sheridans bästa serie. Men Sylvester Stallones charm bär den en bra bit, och i säsong två berikas ensemblen med både Neal McDonough och Frank Grillo.
Hitta fler av Fjellborgs favoriter på tv.nu.
