Svensk litteratur: En investeringsmöjlighet som du inte får missa
Nästa vecka inleds Bokmässan i Göteborg. Samtidigt befinner sig den inhemska litteraturen i skymning. Det är inte bara techbolagens och ljudformatets fel.
Ansvariga är de författare, kritiker och övriga litterära representanter som bestämt sig för att låsa in klabbet i ett inrökt och trångt svenskt rum. Inför mässan har Författarförbundet annonserat en giv för rättvisa ljudböcker och visst, be my guest, men nya ekonomiska modeller räddar inte trista titlar som mest existerar för att bygga författarens cv.
Skrev jag, som bland annat försörjer mig på förlagsverksamhet, just något dumt? Det var av ren självbevarelsedrift.
Svenskt bokliv är bottenfruset. Där konst borde existera hittas 700 gravallvarliga debuter som handlar om att författaren gillar att läsa. Där patos kunde leva diktar Kerstin Ekman om torv. Utblicken sträcker sig till att norska Nina Lykkes ”Vi är inte här för att ha roligt” i somras sändes som sommarradioföljetong i TJUGOSEX AVSNITT. Ett – på allvar – ”drama” utspelat i förlagsmiljö, om någon som heter Knut.
Döende konstyttringar utmärks av att de är ointresserade av allt förutom sig själva. De påminner om din deprimerade polare som bara babblar på om hur orättvist alltsammans är, hur ondsint upprättad samtiden är. Litteraturen har i 200 år varit den upphöjda konstformen. Nu stirrar dess utövare hjälplöst mot spegeln. ”En gång var jag mäktig och viktig”, mässar de, i jakten på en formel som biter.
Läs mina läppar: Ni är inte bra nog. Sann konst är nyfiken på världen. Modern musik föddes när kompositören Claude Debussy mötte gamelan från Java på världsutställningen i Paris 1889. Den bästa filmen görs av den som hellre läser Arsenij Tarkovskij än glor på tv. Den finaste popmusiken framförs av dem som inspireras mer av designern Issey Miyake än av låtskrivaren Irving Berlin. Christopher Wools måleri är en viktigare modekälla än Rodebjer. Svensk litteratur däremot, talar bara om sig själv, med sig själv, obrydd om att publiken gått hem.
Övriga kulturformer har redan lämnat 1900-talet. Trots att det finns färdiga lärdomar att ta del av, om hur konst överlever i förändring, förblir landets litterära residenter oemottagliga för nya intryck och väljer i stället att dra ned persiennerna.
Resultatet: Ett provinsiellt veteranbilsrally.
Men tänk om det är fel på själva grunderbjudandet? Fundera på om det trots allt inte är så spännande att, säg, Cecilia Davidsson har släppt sin 13:e bok, och att den råkar vara lite bättre än de senaste sju? Tänk om det sista av vikt inte alls gjordes av dina generationskamrater? Tänk om det är ett mindre problem om dina böcker inte funkar i ljud när de inte funkar som litteratur?
Analys:
Artikeln kritiserar den nuvarande tillståndet av svensk litteratur och konst, som beskrivs som tråkig och självupptagen. Författaren ifrågasätter kvaliteten och relevansen av den litterära scenen och jämför den med andra konstformer som har utvecklats och anpassat sig till moderna tider. Genom att uppmana till nyfikenhet och öppenhet för förändring, föreslår författaren att det är dags för svensk litteratur att ompröva sitt tillvägagångssätt och sträva efter att vara mer engagerande och relevant för dagens publik.
