Miraklens tid är inte över – vi är i OS-final igen
Det finns en Gud. Och han älskar svensk pingis! Anton Källberg dansar, Truls Möregårdh dansar, Jörgen Persson dansar och Kristian Karlsson står bara med händerna på huvudet och ser på. Hur är det möjligt?! Det var ju slut på mirakel. Det var ju slut på precis allting. På entusiasmen hos Anton Källberg och Kristian Karlsson när de utpumpade förlorade den inledande dubbeln i lagsemin mot Japan. På energin hos Truls Möregårdh när han såg ut att fullständig gå på knäna i första singeln mot briljanta japanske ettan Tomokazu Harimoto. På läktaren var vi också helt stumma. Uppgivna. För sedan linkade en lindad Kristian Karlsson ut i hagen som 61:a på världsrankingen för att möta 16:e rankade Shunsuke Togami – för ett Japan som nu dessutom hade tre matcher på sig att avgöra. Godnatt. Tack för i dag. 0-1 i set. Bronsmatchen, här kommer ett utpumpat, slaget, uppgivet Sverige. Men sedan. Kristian Karlsson kastade av sig lindan som om han var Rudolf Andersson i Sunes sommar och bjöd upp till dans. Han snärtade in en forehand. Han snärtade in en backhand. Och han väckte liv i såväl matchen som sina lagkamrater. 3-1 i set och en dunderskräll så uppiggande att Truls Möregårdh sedan kom tillbaka in i hagen och rusande hem de två första seten mot tydligt underlägsne Japan-trean Hiroto Shinozuka, och efter lite stök sin andra match för kvällen till 2-2. Och så var allt ljus på Anton Källberg. 24:a på världsrankingen mot världsnian Harimoto. Sitt livs chans. Sitt livs match. Då gick förbundskapten Jörgen Persson och pissade. Och han var inte den ende som hade behövt en paus. I singelspelets kvartsfinal pressade Tomokazu Harimoto den kinesiske mästaren Fan Zhendong till skiljeset. I lagsemin visade han återigen sin briljans med singelsegern mot Truls och de två första överlägsna setvinsterna mot Anton Källberg. Och så stod vi återigen där med ena benet i bronsmatchen. Med andra benet i bronsmatchen. Med hela jävla bålen i bronsmatchen. Men Anton Källberg hade en arm kvar i den här semifinalen och när man har hans utsökta backhandflipp och hans rasande forehandloop är det tydligen allt som behövs. Jag har ingen aning om hur han gjorde det. Jag tror ärligt talat att jag aldrig kommer förstå. Men han slog på allt och allt gick in. Han vände 0-2 till 3-2 mot turneringens ärligt talat kanske näst bäste pingisspelare. Det borde inte gå – men det gick. När allt var över låg japanen på knä och grät på ena sidan av bordet. På den andra tillbad Jörgen Persson, Truls Möregårdh och Kristian Karlsson sin nya pingisgud. Och på läktaren gråter alla runt mig med en blågul tröja. Vi är i OS-final i lag. Miraklens tid är inte över. Miraklens tid är fortfarande här.
