Brenning: Mona Lisa och kebab skapar magin
Det är över nu. Vi började på ena sidan Eiffeltornet. Med en invigning som slog allt vi tidigare sett och man kan säga att de lade upp ribban då, fransmännen. Högre än 6,25. I höjd med avsatsen där Celine Dion kämpade med sin sjukdom, överkom sina krämpor och kastade ut tonerna vi de kommande veckorna skulle dansa vidare på. För dansat har vi gjort. Varenda arena jag besökt under de här veckorna har varit packad till sista stol. Pingisen i Arena sud, skyttet i Chateauroux, kanoten i Vaires-sur-Marne, judon vid Champ-de-Mars, boxningen i Seine-Saint-Denis, klättringen i Le Bourget… Jag kan fortsätta i en evighet för det har varit packat överallt. De aktiva talar om en publikfest de aldrig någonsin skådat. Vi journalister har förundrats över hur många idrottsälskare det bor i det här landet. För det har låtit. Det har dunkat. Det har känts. Den franska publiken har brunnit för sitt OS och vi har brunnit med dem. Det här har varit ett enda långt segertåg för arrangören. Med Instagram-arenorna vid Eiffeltornet och Grand Palais, publikfesterna för hemmafavoriter som Teddy Riner och Félix Lebrun och i en stad där precis allting utom avloppssystemet fungerat som alla hoppats på. OS började med en oro för säkerheten, och det diskuterades om invigningen på Seines vatten var galenskap. Den avslutades med att Paris-borna själva i går natt fick springa på maratonloppets gator och poliserna jag mötte vid kanotarenan fördrev tiden med att ha vattenpistolskrig. För svensk del har det lika mycket varit ett sportsligt segertåg.
Storheten med OS
Vi överträffade medaljmålet på tio, och plockade totalt elva stycken. Fyra guld var också mer än de flesta hade vågat hoppas på. Sarah Sjöström och Armand Duplantis visade återigen att de är bäst i världen. David Åhman och Jonatan Hellvig för första gången att även de lyckats ta sig dit. Det går att resa frågetecken kring bredden bakom superstjärnorna i framförallt friidrott och simning. Men det är en diskussion för en annan dag. För just i dag vill jag sätta ljuset på något annat. Själva storheten med OS. För det som varit extra speciellt här i Paris, och alltid är själva tjusningen med de olympiska spelen, är hur toppen och botten av idrottsvärlden möter varandra. Att (nästan alla av) planetens allra mest kända och priviligerade superstjärnor för ett par veckor flyttar in i samma by och sover på samma sängar som vanliga mänskliga halvamatörer. För att sedan tävla på samma arenor och om samma priser. Sportbladets fotograf Pontus Orres makalösa bilder härifrån exemplifierar det hela väl. Stjärnan Sarah Sjöström som strålar likt Mona Lisa med det lilla leendet på sin odödliga guldbild. Detta samtidigt som pingiskillarna fångas på ett lika träffande sätt, men när de äter kebab efter bragdsilvret i lagtävlingen. Det här är storheten med OS. Att vi har våra Mona Lisor som skapar uppmärksamhet, lockar sponsorer och sätter rampljuset på spelen. Men att våra kebabkillar sedan också får dela samma strålkastare. Exemplen är många. Efter att svetsaren Victor Lindgren skjutit hem OS-silvret i luftgevär berättade han att det var tur att spelen råkade infalla under industrisemestern. Efter att Armand Duplantis slagit världsrekord i stavhopp lanserade hans sponsor en specialklocka med en prislapp på 677 800 kronor. Men här på OS är deras medaljer ändå precis lika värdefulla. Här är ett guld ett guld och ett silver ett silver, oavsett om det kommer i basket, längdhopp, volleyboll eller skytte. Och det är helt rätt att det är så. För visst går det att invända och säga att de publikt största idrotterna har en betydligt vassare konkurrenssituation. Men det behöver inte nödvändigtvis betyda att de är svårare att vinna. För utövarna där har också så ofantligt mycket bättre förutsättningar. De svenska skyttarna behöver till exempel budgetera för hur många skott de har råd att skjuta på träning. Ändå har det varit de med minst här i Paris som uttryckt störst tacksamhet över vad de faktiskt har. Stödet från SOK som gör att de kan satsa på heltid, eller åtminstone på halvfart. Detta samtidigt som det är de med mest som klagat över att de inte får ännu mer, i prispengar och annat. Men de två hade inte klarat sig utan varandra.
Det jag kommer minnas allra bäst
Utan stjärnorna försvinner rampljuset. Men utan doldisarna skulle OS bli lika själlöst som Champions League i fotboll är på god väg att bli. För OS är solidaritet. Men också magi som den vi upplevde i bordtennisarenan när de svenska herrarna väckte en slumrande idrott till liv. Och den är kraft som i det världsrekord i stavhopp som för några sekunder fick vad som kändes som en hel planet att stanna upp och titta. Och OS är drömmarna som infriades under Eiffeltornet för två blonda pojkar med sand mellan tårna. Det är också dem jag kommer minnas allra bäst när jag ser tillbaka på sommaren 2024. För trots skådespelet i fäktningshallen, kontroversen i boxningsringen, plågeriet bakom hästsporten och framgångarna i pingishagen så kommer bilden av OS i Paris 2024 för mig vara minuterna som inföll någon halvtimme efter att David Åhman smashat in matchbollen i beachvolleyfinalen. Där när solen gått ner och Eiffeltornet lyste upp natthimlen. Först kom alla volontärerna som gjort turneringen möjlig ut och sprang ärevarv till stånde ovationer från publiken. Sedan dansade volleyparet ut tillsammans med sina tränare och studsade i sanden till sin signaturlåt Johnny Däpp av österrikiska Lorenz Büffel (det började med att dj:n på världstouren uppfattade att Hellvig kallades för Jonny och sedan har det så att säga spårat ur). Och så till sist vred dj:n på L’Hymne à l’Amour, hyllningssången till Edith Piaf som Celine Dion sjöng under invigningen två veckor tidigare. Den som flöt ut från Eiffeltornets balkong och lade ljudvågorna vi sedan dess dansat vidare på. Nu var det som att den klingade ut en sista gång innan tonerna sögs tillbaka in i tornet igen och lugnet lade sig över Paris. Lugnet efter århundradets idrottsfest. Vi började på ena sidan av Eiffeltornet. Vi avslutade på den andra. LA 2028 – ribban är lagd. Och Paris 2024 saxade precis över den. För OS i Paris, du hade allt. Allt jag någonsin kunde drömma om. Det är över nu. Men jag kommer komma ihåg alla dagar med dig.
