Att bli förälder är det mest meningsfulla livet kan erbjuda. Det borde vi prata mer om.
Kommentator i BT, Hans K. Mjelva, är provocerad över politiker som tjatar om låga födelsetal och lägger sig i vad som händer i norska sovrum. Mjelva är glad att folk struntar i formanande och tänker själva “utan särskild respekt för auktoriteter”.
“Göra vad man vill med sitt eget liv har inte politiker något med, så länge det inte skadar andra, självklart”, konstaterar Mjelva och beskriver därmed kort och koncist vår tids anda: “Blanda dig inte, jag vet bäst själv, förresten lever vi i 2024”.
God politiker har nationens bästa för ögonen, självklart vill de oss något. De uppmanar oss ständigt att rösta i val, ta hand om miljön, vaccinera oss, vara toleranta, använda preventivmedel, träna, äta hälsosammare, utbilda oss – listan är lång. Att politikerna är oroade över låga födelsetal har jag stor förståelse för. Familjen är nationens grundcell. Robusta trygga familjer är grunden för goda nationer.
Hur vi svarar på politikernas uppmaningar är lyckligtvis upp till oss, men jag är glad att vi har politiker som lägger sig i, även om jag inte håller med om alla uppmaningar. Att lägga sig i är ofta ett tecken på att man bryr sig. “Blanda dig inte, jag vet bäst själv-attityden” som Mjelva förespråkar liknar en navelskådande tonåring som smäller dörren i ansiktet på föräldrarna som vill dem det bästa. Är vi på väg att bli en nation bestående av ignoranta trotsiga tonåringar?
Trygve Slagsvold Vedums uppmaning till sexdugnad är emellertid ett ytligt tillvägagångssätt. Problemet är inte att folk inte längre har tillräckligt med sex eller har tappat aptiten för sex. Vedum kastar bensin på en midsommarbrasa som brinner mer än någonsin. Vi lever i en genomsexualiserad tidsålder där sex lyfts upp till livets djupaste mening, och direkta och indirekta uppmaningar att “ha sig” kommer tätt som hagel. Varför uppmana till något som redan uppmanas till i alla kanaler?
Sanningen är att fler och fler inte längre har lust att bli föräldrar eller ha fler än ett eller två barn. Om livets främsta mål är självförverkligande och maximal nöjesökning samt minimering av obehag och lidande kan familjeetablering framstå som ett hinder för lycka.
Barn är krävande varelser. De är dyra att försörja, de stör nattsömnen, de behöver massor av vård och uppmärksamhet, de måste passas upp, de ska ha mat vid fasta tider, och de anpassar sig inte intuitivt efter samhällets normer och standarder. Att ge barn en trygg uppväxt och en god uppfostran är en av de mest utmanande uppgifterna man kan ha.
Om universum kretsar kring min egen axel och livet här och nu är allt jag har, vad ska jag då göra med barn? I en tid då individets frihet har blivit vår främsta religion, framstår prat om släktled som följer släktled som ett störande eko från gårdagen. “Ja till sex, men nej till sexens livsfrukt”, så lyder den hedonistiska trosbekännelsen.
Själv är jag fyrabarnsfar. Det är hektiskt. Matlådor ska smörjas, bilen ska packas, avgifter och regleringar ska betalas, barnen ska hämtas och lämnas. En stor del av mitt liv går åt till att följa upp barnen. Fotbollsträningar i bitande regn och frisk bris från Hardangerfjorden.
Att vara förälder är en kamp, men samtidigt något av det bästa och mest meningsfulla livet kan erbjuda. Att bli förälder är något av det mest karaktärsbildande som finns. I ögonblicket när du möter blicken på den nya varelsen på din frus bröst, inser du att tiden då du själv stod ensam i centrum med dina egna behov är över.
Fäder och mödrar möter sig själva när de får barn, en möte som ofta förenar dem ännu starkare. Konfronterade med vår egen avkomma får livet och tillvaron nya nyanser. Saker som var så viktiga innan är plötsligt inte lika viktiga längre. I mötet med barnens behov kultiveras ansvar, uppoffring, självreflektion och pliktkänsla, men framför allt får vi en vidare horisont av vad kärlek och omsorg innebär.
Att färre vill bli föräldrar är inte bara oroande med tanke på demografi, arbetskraft och sysselsättning. Enligt min åsikt berövar man sig själv en av de mest fantastiska och meningsfulla upplevelserna människor kan ha. Man fråntar sig livsnödvändig livsvisdom och formar inte sig själv på den skära familjens drejskiva.
Istället för ett fånigt flin och uppmaning till mer sex, borde Vedum lyfta fram familjens betydelse och dess enastående karaktärsbildande potential.
Mjelva tror att det som egentligen ligger bakom rädslan för låga födelsetal är rädslan för ökad invandring. Som många av dagens journalister är han ivrig att dra in yttre höger. I skrivande stund verkar det som om det är konservativa kristna och muslimer som ska ärva jorden. Kanske kan det motivera Mjelva och riksdagsledamöterna från SV att ompröva sin syn på våra myndigheters desperata uppmaningar.
Det är viktigt att förstå att politikens påverkan på födelsetalen kan ha långsiktiga konsekvenser för samhället och ekonomin. Att färre människor väljer att bli föräldrar kan leda till en åldrande befolkning och en minskning av arbetskraften. Det kan också påverka samhällets struktur och stödsystem för äldreomsorg och sjukvård. Det är därför viktigt att diskutera dessa frågor och försöka hitta lösningar som främjar en sund befolkningsutveckling och en stabil ekonomi.
Sammanfattningsvis är det viktigt att politiker och samhället som helhet tar frågor om familjebildning och barnafödande på allvar. Att bli förälder är en av de viktigaste och mest meningsfulla uppgifterna man kan ha i livet. Genom att uppmuntra och stödja familjer skapar vi en starkare och mer hållbar samhällsstruktur för framtiden.
