Den historiska konflikten mellan Ryssland och Nato: En analys av det förflutna och dess påverkan idag
Bildtext: Några barn vinkar farväl till de sista ryska stridsplanen innan dessa lämnar flygbasen i Pütnitz i Ribnitz-Damgarten den 11 april 1994. Foto: Bernd Wüstneck
Uttrycket att ”det finns ett före och ett efter den 24 februari 2022” har blivit gängse i den svenska diskussionen om konflikten i Ukraina, men ger fel bild; det de facto-krig mellan Ryssland och försvarsalliansen Nato som utspelar sig där kom inte som en blixt från klar himmel. Det är i stället ett resultat av långa förvärkar, vilka började redan på sommaren för trettio år sedan, då de kvarvarande ryska trupperna enligt en överenskommen tidtabell lämnade den forna satellitstaten DDR:s territorium.
Att en uppenbart berusad Boris Jeltsin överröstade en barnkör i den ryska folkvisan ”Kalinka” under den högtidliga ceremonin i före detta Östberlin den 31 augusti 1994 må kasta ett löjets skimmer över händelsen. Men ögonblicket var precis så historiskt betydelsefullt som den ryske presidenten beskrev det i sitt tal; på denna ”det förflutnas sista dag och framtidens första” fick den förenade tyska förbundsrepubliken och andra Natoländer rätt att förflytta sina militära styrkor över den gränslinje som alltsedan 1945 hade delat Tyskland och Europa i två halvor.
Jeltsin hade således en ovanligt god anledning att bli full, skriver den amerikanska historikern Mary Elise Sarotte i en fascinerande och välunderbyggd men i Sverige föga uppmärksammad studie av hur freden i det kalla kriget gick förlorad, ”Not One Inch: America, Russia, and the Making of Post-Cold War Stalemate” (Yale University Press 2021). Natotrupper på andra sidan av den gamla järnridån var inte den framtid som Jeltsin eller någon annan ledande politiker i Moskva hade föreställt sig åren närmast efter Berlinmurens fall.
Tvärtom, visar Sarottes framställning, hade både den amerikanske utrikesministern James Baker och den då västtyske förbundskanslern Helmut Kohl inledningsvis förespeglat Michail Gorbatjov, att Nato inte skulle utvidga sin militära närvaro med så mycket som ”en tum” österut om Sovjetunionens ledare gav upp sin ockupationsrätt över DDR-zonen och tillät en tysk återförening. En sådan kompromiss var det minsta som Gorbatjov kunde acceptera utan att helt tappa ansiktet i förhandlingarna om 1990-talets europeiska säkerhetsordning; hans egna förslag, däribland sovjetiskt medlemskap i Nato jämte ett tyskt, hade alla avvisats.
Men USA:s president George Bush vägrade att inskränka Natos framtida handlingsfrihet i Europa och fick efterhand Kohl att dela hans uppfattning, att en återförening av Tyskland och en rätt för Natotrupper att rycka fram över efterkrigsgränsen var två sidor av samma mynt. Gorbatjov lät sig köpas med tyskt ekonomiskt bistånd och gav efter för västmakternas vilja, vilket hemmavid betraktades som att han hade reducerat stormakten till en klientstat. En kort tid därefter, på hösten 1991, sveptes Gorbatjov och själva den sovjetiska statsbildningen bort i efterbörden av en misslyckad militärkupp, vars anstiftare drevs av sådant missnöje.
Början på freden mellan öst och väst hade inte blivit den bästa. Men en andra chans till varaktig avspänning uppstod, skriver Sarotte, när Gorbatjovs efterträdare Jeltsin och USA:s nye president Bill Clinton i april 1993 inledde ”det närmaste förhållande som någonsin existerat mellan en rysk och en amerikansk ledare”. De två männen var starkt inriktade på att samarbeta i säkerhetspolitiska frågor och kom, enligt Sarottes synsätt, häpnadsväckande nära att tillsammans lösa den komplicerade ekvationen att jämka Rysslands strategiska intressen med forna Warszawapaktsstaters önskan att närma sig väst.
”Partnerskap för fred” kallades den plan som pragmatiska krafter inom Clintons administration tänkte ut och Jeltsin entusiastiskt stöttade. I korthet gick den ut på att inte i närtid, eller kanske någonsin, erbjuda medlemskap i Nato till de östeuropeiska länder som bultade på inträdesdörrarna, utan i stället ge dem möjlighet att kvalificera sig för ett medlemskap längre fram genom att delta i Natoledda militärövningar och fredsbevarande operationer.
Genom denna samarbetsform skulle länder som Polen, Ungern och Tjeckien inte lämnas att försmäkta inom en rysk intressesfär, utan få västkontakter och ”Natolera på stövlarna”, samtidigt som Ryssland inte behövde bekymra sig för en skyndsam utvidgning av alliansen. Eftersom partnerskapet var lika öppet för Ryssland som för andra stater och åtminstone teoretiskt kunde leda fram till ett Natomedlemskap kunde det inte heller väcka ryska känslor av isolering och inringning.
Clinton var noga med att betona initiativets inkluderande funktion. ”För första gången i historien”, sade han vid ett besök i Moskva i januari 1994, ”är inte Europas folk delade av en konstgjord gräns och vi skall använda Partnerskap för fred för att utveckla den ömsesidiga säkerheten i hela Europa”.
Men denna löftesrika strategi kom, som Sarotte detaljerat beskriver, snart att falla sönder. Ryssland hade hoppats få en särskild status inom partnerskapet; i stället hamnade man långt bak i kön till anslutning, efter nyligen självständiga stater som Estland. Jeltsins rådgivare började därför spela ner partnerskapets betydelse och fick hjälp av det faktum, att Nato inte mobiliserade sin fredspakt för att ingripa i Bosnienkriget, utan på våren 1994 själva utförde sina första stridsuppdrag sedan alliansens grundande. Samtidigt vann ”utvidgningsaktivister” i Washington, som föredrog att ge före detta sovjetiska republiker fullvärdigt medlemskap i Nato men ställa Ryssland utanför, den amerikanske presidentens öra.
Vid tiden för sensommarens avskedsceremoni i Berlin var det alltså tydligt, att modellen med ett lösare säkerhetssamarbete som även innefattade Ryssland i praktiken skulle åsidosättas för ett Nato som successivt flyttade fram sin östra gräns. Detta passade även vissa européer som helst inte ville släppa in östländerna i Europeiska unionen och såg Nato som en sorts surrogat.
Det föll därefter en ny frost över relationerna mellan västmakterna och Ryssland. En augustidag 2024 kan man undra vad som hade hänt om framtiden hade blivit lite mindre som det förflutna.
