Krisen inom den norska kungafamiljen: En analys av orättvisan och våldet
En utlänning behöver inte prata länge med norrmän innan hen inser att även om man i Norge är emot ärvd makt och privilegier i princip, så är man för kungafamiljen. Men under ett år då det mesta har gått kungafamiljen emot, har detta blivit en allt svårare ståndpunkt att vidhålla. Runt den 87-årige kung Harald har familjen börjat falla sönder. Dottern Märtha Louise fortsätter att använda prinsesstiteln för att tjäna pengar tillsammans med sin fästman, en amerikansk shaman, och att skriva under hot om rättsliga åtgärder som prinsessa – trots att kungafamiljen har beordrat henne att aldrig använda titeln i kommersiellt syfte.
Det är dock ingenting jämfört med den svallvåg som har sköljt över Slottsparken de senaste veckorna. Söndagen den 4 augusti greps ”Lille-Marius” Borg Høiby, son till kronprinsessan Mette-Marit, för misshandel och skadegörelse. Hur kunde en man med den bakgrunden hamna i ett läge där han hög på kokain slår sin partner, sätter en kniv i väggen och hotar att bränna upp hennes tillhörigheter på trappan till kronprinsparets officiella residens? Sedan dess har dessutom två andra före detta flickvänner anklagat honom för fysiskt och psykiskt våld. Høibys liv som arbetslös missbrukare och serievåldsman, med ett eklektiskt kriminellt umgänge, har vänts upp och ner.
Maken till medial giljotinering har knappast skådats sedan prins Andrew gick ombord på Lolita-Expressen med Jeffrey Epstein. Alla familjer har sina problem, men med Marius Borg Høiby-fallet har något förändrats. Krisen avslöjar ett djupare problem med monarkin som institution. Det är en sak att en kungafamilj går emot varje normal medborgares känsla för rättvisa. Men den interna orättvisa som är inbyggt i systemet är något annat.
Frågan om arvtagare och reserv går som en röd tråd genom den norska kungafamiljens moderna historia. Haakon älskades av norrmännen för sitt resoluta avvisande av de tyska ockupanterna under kriget. Hans efterträdare Olav V må ha varit auktoritär i familjelivet, men han var en ”folkets kung” med nickningar i skidbackarna och som löste biljetter på spårvagnen under oljekrisen 1973. Problemet med den principlösa norska inställningen till monarkin är att den är beroende av ett förtroende. Det förtroendet urholkas när medlemmar av kungafamiljen misshandlar kvinnor, underminerar forskningsbaserad sjukvård, lägger sig i pågående polisutredningar och använder feodala titlar för att berika sig själva ekonomiskt.
Glöm inte att Grigorij Rasputins entré i det ryska hovet var en viktig del i tsarens fall. Med detta önskar vi brudparet lycka till med smekmånaden i Geiranger.
