Investeringstips: Vad Jimmie Åkesson inte förstår om satir
Jimmie Åkesson (SD) har givetvis inte en susning om vad god satir är. Det ligger, som jag ser det, i hans politiska tillhörighet, vilken speglar Åkessons fatala människosyn. En politiker som helt oförväget väljer ordet ”folkutbyte” som en relevant glosa i synen på utsatta folkgrupper, har bundit ris åt egen rygg. Det varslar om ett förakt för svaghet, som är en av vår tids mest ödesdigra mentaliteter. Det finns dessutom hjärnforskning beträffande politikerhjärnor i gemen, som visar en anmärkningsvärd inskränkt kapacitet vad angår möjligheten att identifiera sig med avgörande existentiella dimensioner och levnadsvillkor.
Det kan vara svårt att definiera vad satir är. Om vad för slags mottaglighet man vill ha. En satirisk vinkling av en aktuell företeelse kan fungera på visst sätt i ett publiksammanhang, inte i ett annat. Jag har erfarit detta, efter att också ha varit ”handelsresande i satir” i ett flertal länder sedan början av 1970-talet. Vad är god satir? Det kan som sagt vara brydsamt att avgöra. Ändå kan det kännas viktigt att bidra med några infallsvinklar. Generellt kan sägas att ju större konflikthärdarna i ett samhälle är, desto febrigare blir den motståndets estetik som bär satirens prägel. I Sverige har det länge funnits gott om burlesk humor. En flatskrattets komik, som i vissa fall lyckats driva snudd på hela nationen att skratta på sig. Den kan ha sitt värde som morfin när plågorna är för smärtsamma, men som medicin är den självfallet förkastlig.
Det är övermåttan naivt att tro att den är opinionsbildande på något genomgripande sätt, att den skulle orka med att röra vid medborgarnas existentiella nervpunkt. Det är anmärkningsvärt att många professionella bedömare av uppvisningar på nöjesestrader förleds att succémärka utifrån det spontana och hörbara skrattet hos ett auditorium. Som om skrattet skulle vara enda giltiga sinnesyttring. Satirens främsta uppgift anser jag vara att ta parti för den förtrampade och förtryckta människan. Den människa som spelar huvudrollen i exempelvis Nya testamentet.
En annan aspekt. Jag har ofta fått frågan: Får man vara hur elak som helst? Nej, det får man inte oreserverat. Det kan vara slappt och karaktärslöst. Den ansvariga satirikern måste ha en moral att utgå ifrån. Och satirens främsta uppgift anser jag vara att ta parti för den förtrampade och förtryckta människan. Den människa som spelar huvudrollen i exempelvis vår mest omfattade religiösa urkund, Nya testamentet. Utifrån detta sakrosanta rättesnöre kan det inte sägas existera några gränser för hur långt satiren få gå, hur skoningslös den får vara, eftersom dominerande läger i vårt samhälle inte tycks ha någon spärr för sitt öppna eller dolda förakt för svaghet.
Under en satirfestival i Salzburg för några år sedan frågade jag några tyska kollegor vad de ansåg vara god satir och vad syftet med den skulle vara. Ett komprimerat svar löd: ”Bosheit aus Liebe zum Leben.” Elakhet av kärlek till livet.
Den amerikanska komikern och satirikern Lenny Bruce gjorde sig ofrånkomlig men aldrig riktigt folkkär. Han insåg att en show som går hem med samma styrka utefter hela skalan av mottagare, från högerflank till vänsterkant, lätt bereder stora kryphål för lögnen. Den är ett gyckel som aldrig blir ett gissel. Det är en humor som smiter. Går jag i mitt material ut med konflikt, petar jag i de djupare och känsligare själsskikten, och ändå alla i ett heterogent publikum mår bra av och applåderar det jag bjuder på, så har jag förmodligen misslyckats som satiriker. Jag måste i min yrkesutövning vara beredd att offra något av den bland många artister så idiotiskt omhuldade folkkärheten, den breda förankringen.
I Wien verkade under första världskriget, hela 20-talet och en bit in på 30-talet, en man som hette Karl Kraus. Elias Canetti, Nobelpristagare i litteratur 1981, som upplevt Kraus mycket starkt, beskriver honom som den största och mest fordrande kulturpersonlighet som det dåtida Wien kunde uppvisa. Karl Kraus går egentligen inte att genrebestämma. Han var på det sättet en Kierkegaardskt omöjlig person. Filosof? Ja och Nej. Prosaförfattare? Ja och Nej. Poet? Ja och Nej. Karl Kraus var framför allt satiriker. Hans biograf Edward Timms karaktäriserar honom som en apokalyptisk satiriker. Apokalyps handlar ju om uppenbarelse av fördolda ting genom en oförtydbar så kallad gudsingivelse. Kraus religiösa livshållning var påtaglig, även om han förlöjligade kyrkan mera ursinnigt och spotskt än någon annan i sin samtid. Som regel var han oerhört träffsäker i sina ofta våldsamma angrepp på samhällsföreteelser och offentliga personer. Där fanns inget som helst folkkärt gemyt. Det ansågs obegripligt att han inte hamnade i fängelse.
Kraus kunde med hjälp av en säregen kombination av de mest skilda stilmedel och språkuttryck fängslande tackla de flesta ämnesområden. Ömsom högt, ömsom lågt. Och alltid på ett välfunnet klassiskt sätt. Han visste att utvinna en poetiskt kvalificerad spänning ur vulgariteten. Kraus var som en hel teater. Det var inte ovanligt att åhörarna under tystnad lämnade salongen och fattade varandras händer som tecken på en verkligen stark upplevelse. ”Och detta mirakel, detta monstrum, detta geni, bar det högst alldagliga namnet Karl Kraus”, skriver Canetti. Jag ordar om Kraus framför allt för hans uppfattning om grannlaga satir. Den är synnerligen värd att beakta: ”Satir består av ett verk som på intet sätt förändrar de påståenden som den satiriserar över, utan visar dem i ett ljus som belyser deras inneboende hyckleri.”
Läs mer: Messiah Hallberg: Jag vet inte mycket om Åkesson – men han har inte en susning om vad som är god satir Jimmie Åkesson: ”Det finns ingen trollfabrik”
