Solbergs uttalande om sjuka och funktionshindrade provocerar mig.
Det är helt fel att funktionshindrade ska vara hemma och slappa, skriver Lina Slettebakken till Erna Solberg. Foto: Anna Isabella Helgadóttir
Debatt
“Hvis du har en utmaning och inte klarar av att komma in på arbetsmarknaden, så letar du lite efter en diagnos, du letar lite efter någon som säger att du är för sjuk för att jobba. Då blir du upptagen av att bevisa att du är sjuk. Istället för att se vilka förmågor du har att bidra med, som gör att du kan jobba lite”, säger Erna Solberg till VG.
Tänk att vi fortfarande undrar varför det finns så många otrevliga attityder mot sjuka och funktionshindrade i samhället? När våra folkvalda – de som har mest ansvar och borde vara goda förebilder – har sådana attityder. Tanken att de som inte jobbar bara inte vill det tillräckligt. De vill hellre “leta lite efter en diagnos” och bevisa att de är sjuka.
Kära Erna! Du skulle ha varit med mig när jag i våras deltog i arbetsprövning hos A2G. Det som har allra störst fokus i ett sådant åtgärd är just deltagarens förmågor. Vad har man att bidra med? Och av alla de otaliga ämnen vi gick igenom under åtgärden, var detta det svåraste ämnet för min del.
Att sitta där och beskriva mig själv som kollega, arbetstagare och fackperson. Att lyfta fram mina styrkor och förmågor. Med den brutala vetskapen om att jag troligen aldrig får glädjen av att jobba med mitt yrke igen.
Att berätta för min handledare att det jag saknar allra mest är alla relationer jag fick bygga när jag jobbade som förskollärare och pedagogisk ledare. Relationerna till mina kollegor, till föräldrarna, till alla de fantastiska små själarna jag hade ansvar för.
Jag har gråtit så många tårar. Det är ditt problem, Erna. Att du (och många med dig, jag har träffat en del) tror att jag är en del av en grupp människor som genuint vill leva vid sidan av samhället. Att vi vill vara hemma och slappa.
Jag är inte naiv. Visst dyker det upp några fuskare i vårt välfärdssystem, men bilden som målas upp i media är fel: De flesta är inte parasiter och bedragare. De är faktiskt sjuka, och i motsats till vad du tror, väljer man inte det själv.
Det kunde vara intressant om politikerna istället letade i samhällsstrukturerna, för vad är det som leder till att så många blir sjuka och hamnar utanför?
Men du, Erna, du väljer att leta bland de svagaste bland oss, efter fel och karaktärbrister. Efter över fyra år på AAP har jag upplevt att bli misstänkt, vilseledd och dåligt behandlad både hos Nav, HR-avdelningen i kommunen och av en läkare.
Jag har lyckligtvis också upplevt att bli trodd, vägledd åt rätt håll och behandlad med respekt och omsorg både hos Nav och inom hälsovården.
Det har däremot aldrig varit möjligt för mig att “beställa en funktionsnedsättning”. För de flesta är det sista önskvärda utvägen. Å andra sidan handlar detta om ekonomisk trygghet. Något som är avgörande för oss alla, och särskilt i en sårbar situation där man inte längre klarar sig själv.
Jag unnar inte min värsta fiende att bli allvarligt sjuk och bli nekad den förmån man har rätt till.
Vi talar existentiell kris och förtvivlan på en nivå som är svår att föreställa sig. Att ligga vaken om natten och fundera på om du kan försörja dina egna barn är en av de värsta känslorna jag upplevt. Jag har fått kämpa så hårt dessa åren. Karaktärsstyrka är ironiskt nog det jag har haft mest användning av.
Jag har kämpat alltför länge och alltför mycket, när jag egentligen bara skulle ha varit patient. Mamma. Hustru. Väninna. Syster. Dotter. Mitt nervsystem har fått sig en rejäl omgång, och jag är säker på att utan de attityder som tyvärr visar sig existera hos människor i alla delar av vår välfärdsstat, så hade saker sett annorlunda ut för mig idag. Utan alla strider jag behövde kämpa för att bli trodd och förstådd. Var hade jag varit idag? Det får jag aldrig svar på.
Det är så viktigt att vi – helt vanliga människor som har haft otur och blivit sjuka – fortsätter att dela våra berättelser. Vi vet att människan har ett djupt psykologiskt behov av att tillhöra flocken. Därför faller påståendet om att de flesta av “oss” gör allt för att hamna utanför samhället (med dålig inkomst) på sin egen orimlighet.
Nu ska jag vänta i sju månader på svar på min ansökan om funktionsnedsättning. En situation jag aldrig hade trott mig hamna i, men här är jag, och nästa gång kan det vara du, Erna Solberg.
Vi är nämligen inte i en särställning någon av oss. Vi är bara människor, som försöker så gott vi kan. Som vill bli tagna på allvar, skapa oss ett så bra liv som möjligt med de förutsättningar vi har fått, och som vill vara en del av flocken.
Analys:
I denna artikel diskuteras hur politiska ledare och samhället som helhet behandlar sjuka och funktionshindrade personer. Författaren kritiserar Erna Solbergs syn på arbetslöshet bland sjuka och funktionshindrade, och betonar vikten av att erkänna och respektera dessa individers behov och situation. Artikeln ger en personlig inblick i författarens erfarenheter och kamp för att bli trodd och förstådd i en värld där fördomar och misstro mot sjuka och funktionshindrade är vanligt förekommande. Genom att dela sitt livsöde och berätta om de känslosamma och svåra beslut som dessa personer måste fatta, ger författaren en röst åt en grupp människor som ofta marginaliseras och missförstås. Budskapet är tydligt: alla förtjänar respekt, förståelse och en rättvis chans att leva ett värdigt liv, oavsett hälsotillstånd.
