Olje- och klimaprognoser från regeringen är för optimistiska, enligt forskare. De svåra valen synliggörs inte.
Det går bra för oljeindustrin. Oljeskattepaketet under pandemin har skapat en rusning av utbyggnadsplaner. Nu varnar Aker BP, en av Norges största oljebolag, för en nedgång i oljeindustrin. Bolaget fruktar att industrin kommer att bromsas om regeringen inte tilldelar fler områden för letning. Detta är inte första gången. Bland annat varnade Aker-grundaren Kjell Inge Røkke statsministern om nedläggning av oljan år 2020 innan den kontroversiella oljeskattepaketet antogs.
Enligt klimatforskaren Bård Lahn vid Universitetet i Oslo har prognoserna från Sockeldirektoratet visat en tydlig trend de senaste 20 åren: Norsk produktion av olja och gas underskattas och produktionsfallet skjuts ständigt upp. – Prognoserna säger hela tiden att fallet är nära förestående, men samtidigt bedrivs en aktiv politik för att skjuta upp fallet så mycket som möjligt, säger han till E24.
I den färska perspektivrapporten skriver regeringen att olje- och gasproduktionen förväntas minska på 2030-talet och kommer att minska med 64 procent fram till 2050. I rapporten hävdar regeringen att utvecklingen på kontinentalsluttningen ligger inom ramen för klimatmålen i Parisavtalet, som Norge har förbundit sig till. Forskare Ida Sognnæs vid Cicero anser att regeringen tar sig friheter när de hävdar detta. – Scenarioerna bygger på en extremt snabb utfasning av kol. Det påverkar fattiga länder och är extremt orealistiskt. Om utfasningen av kol går långsammare, finns det mindre utrymme för olja. Samtidigt planeras negativa utsläpp att skala upp mycket snabbt, vilket är en osäker och riskabel strategi. – De svåra valen synliggörs inte, säger Sognnæs.
Enligt Sognnæs reagerar på flera saker i perspektivrapporten. Förutom att andra länder förväntas minska sin energiproduktion, använder rapporten globala uppskattningar för oljeproduktionen. Detta beror på att minskningen i oljeproduktionen är högre i Europa och de flesta av Norges olja och gas säljs till Europa. – Det är fel att använda de globala scenarierna när det mesta av olja och gas säljs till Europa, säger hon. Cicero-forskaren anser därför att regeringen inte är villig att öppet säga vad en ständigt skjuten oljenedgång i Norge kommer att innebära för andra sektorer i Norge: Om utsläppen inte minskas snabbt inom oljebranschen, måste andra branscher minska mer.
Enligt Bård Lahn från Universitetet i Oslo används prognoserna om oljenedgången på två olika sätt samtidigt: För att argumentera för mer letning efter olja och gas, och för att samtidigt visa att sektorns klimatutsläpp kommer att minska av sig själva med tiden, eftersom produktionen vid någon tidpunkt kommer att minska. Lahn satt nyligen i det regeringsutnämnda Klimautvalget 2050, som rekommenderade regeringen att inte ge ytterligare tillstånd för letning och utvinning av olja och gas tills en strategi för slutfasen av norsk petroleumverksamhet hade utarbetats. Detta avvisade statsminister Jonas Gahr Støre blankt var något som regeringen skulle titta närmare på.
Lahn anser att regeringens analyser genom Sockeldirektoratets färska rapport använder prognoser för att argumentera för ökad satsning på kontinentalsluttningen, utan att diskutera hur det också kommer att innebära större klimatutsläpp, behov av mer kraft och brist på arbetskraft. – Prognoser är osäkra, och olje- och gasfynd beror delvis på tur och otur. Men det är ett problem att prognoserna både används för att säga att “dessa problem kommer att gå över” när det gäller klimatutsläpp, arbetskraft osv., och för att rättfärdiga en politik för att öka verksamheten. – Då får vi inte diskuterat de avvägningar som politikerna borde göra mellan klimatmål och oljeindustri, eller mellan behoven hos gamla och nya näringar.
Energiministern Terje Aasland säger att det inte finns någon motsättning mellan att ha en kraftfull nationell klimatpolitik med höga mål och att fortsätta producera olja och gas. – Världen och Europa kommer att behöva olja och gas i decennier framöver. Det är viktigt att den produceras effektivt med låga klimatutsläpp. Det gör vi i Norge, säger han. Aasland pekar också på att utsläppen från olja och gas har minskat och är på väg nedåt. – Är det rättvist att Norge, som har tjänat sig mycket rika på olja och gas, fortsätter att producera i flera år till medan fattigare länder måste minska sin egen kolproduktion snabbare? – Här skapas en falsk motsättning. Världen behöver energi, och norsk olja och gas ger mycket lägre utsläpp än kol. Norsk gas kan ersätta kol i Europa, eller bidra till att Europa behöver importera mindre gas från resten av världen – och denna gas kan minska behovet av kol i resten av världen. En oljepris på 70 dollar anser Aasland vara en rimlig uppskattning av vad oljepriset kan bli, och han hänvisar till att de “flesta seriösa aktörers marknadsanalyser har liknande uppskattningar”.
Här bryter vi ned innehållet så att även den mest okunniga personen kan förstå vad detta handlar om och hur det kan påverka deras liv och ekonomi. Det finns en oro över de optimistiska prognoserna från regeringen om olje- och gasproduktionen, vilket kan leda till svåra beslut som inte tydligt synliggörs. Forskare och experter varnar för konsekvenserna av att skjuta upp nedgången i oljeindustrin och bristen på öppen diskussion om de verkliga utmaningarna. Det finns en debatt om huruvida Norges fortsatta produktion av olja och gas är förenlig med klimatmålen och internationella åtaganden. Slutsatserna är splittrade, och det finns olika åsikter om huruvida olje- och gasindustrin kan fortsätta bidra till ekonomin samtidigt som klimatutsläppen minskar. Det finns en komplex balansgång mellan behovet av energi och klimatmålen, och det är viktigt att diskutera och väga avvägningarna mellan de olika intressena för att fatta informerade beslut om framtiden för olje- och gasproduktionen i Norge.
