Brittsommarvärmen lurar förstås ingen. Hösten är här. Men kanske visar sig detta främst på en lismericentral som Linkedin – det sociala nätverket där all världens arbetstagare har svalt sin sista gnutta integritet och skaffat sig en profil på. Med tjusig yrkesidentitet och imponerande erfarenheter. Allt har givetvis bara med automarknadsföring att göra, men hurtighetsgraden ökar dessa uppstartsveckor med cirka 243 procent. Och alla hakar på i masspsykosen. Det är emojier med händer i bön (är det inte egentligen en gammal high five?), hjärtan, ”tacksamhet” för underbara konferenser med fantastiska människor, grattis och stjärna till ”dina makalösa framgångar”, och tusen andra absurda tomheter. Ett nytt arbetsår är här, tycks alla tjoa, nu kör vi. Och är man riktigt aktiv i att maniskt gilla andras inlägg kanske man kan få ett jobb?
Och så fick jag ett direktmeddelande. Ett uppdrag? Nej då, en människa föreslog att jag skulle göra något för att stärka deras varumärke och jag slog omgående ned blicken. Där fanns dock en skojig sak, längst ned i meddelandet: människans titel. Den var jättelång, personen var givetvis manager si och executive så, men den här hade det för mig nya tillägget Head of disruptive thinking. Här hade vi alltså en som verkligen tänker utanför lådan, så pass mycket att det har blivit en arbetsuppgift, kanske till och med ett ledarskap.
Alla har väl någon gång fnissat över vad människor med anglifierad kreativitet kallar sina arbetsuppgifter, som receptionisten som titulerar sig Director of first impressions, mäklaren som skriver under med Broker account manager eller, söte Jesus, butiksbiträdet som kallas Floorwalker. Men vad är egentligen orsaken till titelinflationen?
En jobbsökande sophämtare kallar sig Sanitation engineer och en diskare tituleras Gastronomical hygiene technician.
Till den nu nedlagda tidningen Finansliv sade redan 2015 lednings- och organisationsforskaren Mats Alvesson: ”Vi lever i en tid av våldsam expansion av förväntningar och förhoppningar. Vi vill glassa. Öka status och självkänsla. I varumärkandets tidevarv dominerar ytligheten.”
Ja, nio år senare kan vi konstatera att hans dom är stigande i aktualitet. Decennier av slow down-filosofier, mjukt-ledarskap-mumbo-jumbo, arbetskritik (och därmed konsumtionskritik) har varit inget annat än tomt prat. Allt handlar mer än någonsin om jakten på yrkesstatus. Vilket väl dessvärre är liktydigt med människovärde.
Kanske dör ingen av att en jobbsökande sophämtare kallar sig Sanitation engineer eller att en diskare tituleras Gastronomical hygiene technician, men som tecken på beredvilligheten att stå till tjänst med mössan i hand, att sticka ut som expert i ett allt osäkrare arbetsliv, är det definitivt en del av ett djupt osunt vardagsliv där alla tävlar mot alla för att vinna, eller förtvivlat försöka säkra, någon form av inkomst.
Och då är förstås de sociala medierna våra främsta annonspelare. Det intressanta – för att inte säga oroande – är att vi parallellt med bekymrade rynkor över våra barns förrädiska miljö på sina sociala medier, excellerar vuxenvärlden som vanligt i att vara värst. Som på Linkedin. I nätverkandets och varumärkesbyggandet tidevarv – yuppieeran dog aldrig – måste vi ta till larvigheter och kalla oss absurditeter för att över huvud taget räknas. Och detta ska de små liven ut i. Kanske är det inte så konstigt att ekonomi var den mest populära gymnasieinriktningen 2023. Var annars kan man lära sig varumärkesbyggande?
Sincerely,
Head of social media analytics and disruptive report writing.
Läs fler krönikor och andra texter av Niklas Wahllöf. Till exempel recensionen av Göran Greiders nya Cornelis-roman.
