I dagens samhälle är det ingen som talar öppet utan en strategi
Efter det senaste valet lade en humanistisk debattör ut en bild på sig själv på sociala medier. Hon satt i skogen och grät över SD:s framgångar. Förvisso delade jag hennes bedrövelse, men det som upptog mina tankar var snarare: Hur kom den här bilden till? Hade hon först gått ut i skogen, börjat gråta och sedan tänkt: Det här passar för ett inlägg! Det kommer få många likes! Eller hade hon först tänkt ut ett inlägg där hon skulle börja gråta och sedan gått ut i skogen och iscensatt det hela?
Det är ju troligt att hon faktiskt var förtvivlad över valresultatet, men det var ändå en så stor kontrast mellan spontaniteten i känslorna och det beräknande i inlägget, att det beräknande närmast upphävde känslan. Det som slog mig var att ingen av de som kommenterade tycktes fundera över detta, precis som ingen ropade kejsarens nya kläder när ett tiotal debattörer förklarade att Hédi Fried var deras ”allra bästa vän” efter hennes död.
Jag ska inte klaga på någon av de här personerna – alla är ju likadana i dag. Ingen är ärlig nuförtiden, och med det menar jag: ingen är hel. Ingen använder egna ord. Ingen är spontan, djup eller originell. Politiker säger ”mina tankar går till offren och deras anhöriga” eller ”vi måste slå vakt om våra grundläggande gemensamma värderingar”. Det är alltid samma högtravande banaliteter – ska man hitta originella formuleringar måste man gå till Kamratpostens insändarsida.
Oärligheten har blivit vår tids soundtrack. Det är en specifik form av oärlighet som tar sig form av en uppdelning i den talande människan: en strateg och en produkt. Strategen sitter bakom och funderar noga ut vilken effekt ett ord eller en tanke kommer ha – jaget blir produkten som ska fronta tankarna. När en politiker intervjuas handlar det i dag mer om att hålla sig undan svåra frågor än att svara på dem; att hålla sig över vattenytan snarare än att gå på djupet. Det är också så de bedöms: hur klarade de sig? Inte: sa de något intressant? Lärde vi oss något? Håller vi med?
Jag undrar om det som skett kanske är att vi har anammat samma reifierade förhållningssätt till det offentliga talet som vi har till reklamen. Det vill säga, vi vet att det är fejk och att all reklam har ett och endast ett budskap: ”Ge oss pengar” men trots detta förväntar vi oss att reklamen ska vara bra, i betydelsen övertygande. Vi kräver med andra ord att bli lurade.
Det är ingen slump att den vanligaste politiska analysen i dag rör partiernas ”strategi”, ett ord som egentligen betyder konsten att föra krig, och att det vanligaste sättet att benämna tankar och analyser är ”uttalande”. En tanke är genuin, ett uttalande är planerat och har fått godkänt av strategen. Ordet uttalande var relativt ovanligt i svenskan fram tills 2013, då användandet plötsligt skjuter i höjden. 2012 användes ordet cirka 6 000 gånger i svensk dagspress, 2013 användes det 24 000 gånger. Förra året användes det 62 000 gånger. Uttalande används för att beteckna allt från tankar på Instagram till meningar i böcker.
När Ebba Busch gör ett ”uttalande” om islam vet alla att hon räknat ut att det kan komma att ge uppmärksamhet – det är underförstått – och den stora frågan är om det är en ”bra” strategi, inte om hon verkligen menar det.
Till och med den samtida litteraturen har kommit att präglas av denna falskhet, och falskast av allt är självbiografin. Där borde den autentiska rösten komma fram, men dagens självbiografier har ofta ett narrativ – de har redan bestämt sig för vad livet ”handlar om.” Även här finns en ”strateg” som tänker ut en bra story. De innehåller dessutom i regel klyschor som ”överklassbarnen på andra sidan staketet”, ”han verkade vara drömkillen”, ”mamman som rökte under köksfläkten” – det senare har kommit att bli en metafor för ensamstående mammor ur arbetarklassen och ofta symptom på försummelse och överhängande fara. Vilket är paradoxalt, för är det något som tyder på omtänksamhet är det väl att röka under just fläkten och inte, till exempel, i sovrummet?
Det är möjligt att Andrew Waldens mamma verkligen gjorde just detta – men att han använder en så sliten klyscha som på de senaste åren till och med förekommit ymnigt i barnlitteraturen, ger oss en signal om att klyschan kommer till författaren före verkligheten. Tidens narrativ står i vägen och vi kan inte nå den egentliga händelsen, de egna orden. Den omedelbara upplevelsen har blivit oåtkomlig för oss.
När hände detta? Jag skulle säga någon gång i mitten av 00-talet. Innan dess hade vårt tal en annan karaktär. 1972 intervjuades kronprins Carl Gustaf av Damernas Värld och sade att han gärna ville ha en fru som var byrådirektör samt att hans idol var Mao Tsetung. ”En otrolig man. Tänk, när han och alla hans anhängare bara vandrade omkring dag och natt i Kina och kämpade för att nå sitt mål. Vilken insats. Dessutom har han skrivit fin prosa och utmärkta dikter.”
Det är uppenbart att kronprinsen här inte har tänkt ut någon ”strategi” för att bli populär, utan att han helt enkelt säger vad han tänker. Det är också uppenbart att det gick an att göra så, att ingen skulle bli upprörd, och om de blev det så var det för att de inte höll med – inte för att han sa det. Och ingen kallade hans tankar för ”uttalanden”.
I dag hade han naturligtvis inte sagt detta, och hade han gjort det hade han lagt till ett förbehåll i stil med ”nu håller jag ju inte med Mao i allt” men oavsett detta hade han manglats och torktumlats offentligt, tvingats ta tillbaka det och förklara att inte bara var Mao fruktansvärd, utan dikterna och prosan var dessutom dåliga.
Att jag placerar tidpunkten för det oärliga talets hegemoni till mitten av 00-talet beror på att kungen har för vana säga sitt hjärtas mening, men 2004 gick det inte längre an. Han hade då besökt Brunei och var imponerad av landets ledare, som ordnade gigantiska banketter och tog tiotusentals personer i hand. Det sa kungen, och då bröt helvetet lös. Kritiken gick inte ut på att han tänkte fel, utan att han gjorde fel, när han gjorde – just det – sitt ”uttalande”. Och för den som tror att detta bara handlar om kungen: glöm inte vad som hände Zlatan när han gav Qatar-VM tio av tio poäng, och politiker och journalister menade att han inte borde få representera Sverige om han for fram på det viset.
Men om alla försöker efterlikna myndigheter i sitt tal, blir ju tiden fattig och enformig. Vi får inte heller veta vad människor egentligen tycker. Frågan är om de vet det själva? Eller om strategen tagit över så totalt att vi inte ens uppfattar den? I Maria-Pia Boëthius bok ”Mediatan” från 2007 kallar hon den Grotesken: ett kommersiellt organ som bitit sig fast i journalisternas hjärnor. Huvudpersonen bekänner: ”Jag hade skrivit över tusen kolumner vid det laget, men inte en enda från min egen djupaste botten.” Grotesken är vad man skulle kunna kalla ett finger i luften, som gör att den skrivande människan tänker: funkar det här? och inte: vad tycker jag egentligen?
Det här var i sociala mediers barndom: vanliga människor hade ännu inte börjat censurera och tillrättalägga sitt tal. Men ”Grotesken” har, med Boëthius ord, nu tagit över hela språket, eftersom alla är offentliga talare, om än enbart på sina egna konton. Alla behöver därmed förhålla sig till frågan: hur uppfattas jag? Eller som Nina Björk skriver i sin nya bok ”Medan vi lever – tankar om existensen”: trots att vår tids motto är ”var dig själv” så är individen utrotningshotad.
Café Bambino: Skolstart, tjejnyår och självutveckling
I själva verket: Performance, arkitektur och överskattning
Analys: Artikeln diskuterar den ökande oärligheten och strategin bakom det offentliga talet i dagens samhälle. Genom exempel från politiker, författare och kungligheter visas hur ord och uttalanden numera är väl genomtänkta strategier snarare än genuina tankar. Det poängteras att denna brist på ärlighet leder till en enformighet och brist på verklig åsikt. Genom att analysera detta fenomen öppnar artikeln upp för reflektion kring hur vi kommunicerar och varför äkthet och spontanitet förloras i det offentliga talet.
