Investera i Dans: En Evig Finansiell Framgångshistoria
Dansarna är redan på plats när vi gör entré i salongen. På behörigt avstånd från gradängen ligger de utspridda i stelnade poser. Efter vad som känns just som en evighet, ackompanjerad av Mikael Karlssons enträget rytmiskt repetitiva musik, drivs de så till rörelse. Sakta, nästan obemärkt vecklar de ut sig ut sig som mekaniska dockor, vars fjäder åter vridits upp.
När Mari Carrasco tar sig an evigheten är det med utgångspunkt i den roterande rörelsen. Här loopas i både stort och smått, som när dansarna hejdlöst rusar runt scenens manege eller i de intima, kroppsnära rörelser som vi snart kommer nära. För även om vi börjar på distans, vilken förstärkts av de fördragna spetsgardinerna till Jenny Nordbergs dova gammalrosa scenrum, blir vi så småningom insläppta.
Känslan av att ha fått komma in på festen, även om det är i form av panelhönor upptryckta längs med väggarna, är en kombination av eufori och obehag. Med fötterna på en heltäckningsmatta vars mönster och fläckar andas lika delar forna elegans som dekadens befinner vi oss i ett slags limbo.
I sina säckiga hoodies och den disiga atmosfären är det som om dansarnas konturer luckras upp och blir odefinierade framför oss. Stötvis, inspirerade av den intensifierade filmiska musiken, far de ut i plötsliga showdansutspel eller flamencoinlån. Även mer övertydliga bilder tillåts ta plats, som när en dansare ligger inlindad i en lång elkabel, redo att pluggas in och inrättas i systemet. Då är jag mer svag för den subtila effekt som uppstår av vinddraget från en blond peruk när en av dansarna stryker längs med väggarna där vi står. Där och då fångas den där förhöjda livskänslan som uppstår mitt i det ständigt snurrande ekorrhjul som utgör våra liv.
När så spetsgardinen dras isär och nästa publikgrupp gör entré är det som att vi får syn på oss själva men i en annan tidszon. Dansarnas fjädrar vrids upp på nytt och allting börjar om från början, för evigt.
Läs mer om scenföreställningar på dn.se.
