Journalisterna i Stockholmsbubblan har missuppfattat allt
Är skönhetsingrepp ”det nya normala”? Betraktar man de homogena ansiktena på tv eller läser artiklar kan man tro det. Förra veckan skrev ännu en journalist om normaliseringen: Hanna Fahl hävdar till och med att ”vi förlorade striden mot skönhetsingrepp för länge sedan”. På 90-talet fanns det minsann feministisk punk som Bikini Kill och att vandalisera H&M-affischer var inget konstigt. Men nu är subkulturen död och därmed motståndet, menar hon.
Fahls text är en i raden av ”alla gör det”-artiklar, av journalister i storstadsbubblor. I SvD bredde den politiska reportern Annie Reuterskiöld ut sig om det rimliga i hennes operation. Först var hon motvillig, men efter en middag med fixade vänner ändrade hon sig. ”Skulle jag förlora tävlingen på grund av mina högtravande ideal, när alla andra fuskar? Nä du, jag gick raka vägen hem och beställde en tid.”
Samma tidning följde upp med ”Botox ’det nya normala’ – vågar jag låta bli?”, två reklamartiklar taffligt förpackade som reportage. Skribenten berättar att ”första silen kan vara gratis, om man är journalist som ska skriva om injektionsbehandlingar”, men hon betalar ändå eftersom hon vill ”tänka klart”. Ändå får kirurgen reklamutrymme värt en mycket stor summa. Läsaren får veta att ”diskursen håller på att förändras” och att bry sig om utseende är ”empowering, ett sätt som kvinna att ta kontroll, och visa styrka”. Som om föreningen för estetisk kirurgi fått spökskriva!
Vad ingen verkar höja ett stelt ögonbryn över är att det här är industrins narrativ. När media hamrar in ”att göra botox eller fillers är nästan som att gå till frissan” (rubriken på en annan artikel) spär de på en falsk gruppstrycksidé. Och ingen blir lyckligare än skönhetsklinikerna. Problemet är inte bara att det är dålig journalistik. Problemet är att det inte alls är sant.
Det finns inte data på hur många individer som gör skönhetsingrepp, men branschen har uppskattat antalet injektioner, botox och fillers, till 300 000 per år i Sverige. Om vi antar att en person bara gör en injektion, vilket sällan är fallet, uppgår det till tre procent av befolkningen. Om vi antar att det bara är kvinnor mellan 20 och 64 år som gör ingreppen blir det tio procent. Och detta är alltså en överskattning: en individ gör ofta fler ingrepp, och män och äldre exkluderas.
Ja, ingreppen har ökat, men majoriteten av befolkningen har aldrig, och kommer förmodligen aldrig, att låta någon injicera eller skära i deras kroppar utan medicinsk anledning. Reuterskiölds middagsvänner är inte representativa. Botox-injektionerna har det senaste året till och med minskat, enligt statistik från den internationella samarbetsorganisationen för estetisk plastikkirurgi.
”Det man egentligen gör är att döda nervändar och paralyserar musklerna” förklarar Anna Rostedt Punga, professor i klinisk neurofysiologi som forskar på risker med botox i P1:s Kropp och själ. I studier har man sett att botox sprider sig i större områden och att effekten håller i sig betydligt längre än vad klinikerna hävdar.
I samma program berättar plastikkirurgen Alberto Falk Delgado om de många remisser om sena biverkningar som inkommer till Karolinska: fillers som flyttar runt i kroppen, inflammation och infektion år efteråt den första ”silen”. ”Det är inte så de här produkterna saluförs, utan det sägs att de ska nedgraderas och försvinna efter tre till sex månader, vi ser att så är inte fallet” berättar han. Den industrifinansierade forskningen är inte intresserad av detta, men läkarna vet att de finns – de träffar ju dem.
Skönhetsbranschens senaste idé har varit att tuta i unga tjejer att man måste börja med ”förebyggande” botox innan rynkorna kommer. Men effekterna har lett till en ny diskussion online eftersom 23-åringarna i realityserier har skulpterat fram samma ansikten som 37-åringarna. Tittarna frågar sig: får ingreppen en att paradoxalt åldras snabbare?
Vem ska säga till flickor att det kanske inte är en så bra grej att spruta världens mest potenta nervgift i ansiktets känsliga nerver var tredje månad? I den senaste vågens feminism – girl boss, female empowerment – har ”dubbelbestraffnings”-paradigmet vunnit. Att kritisera praktiker som kvinnor ägnar sig åt, när de försöka följa patriarkala idéer, har blivit likställt med att kritisera kvinnor. Och man får aldrig kritisera kvinnor! Men om alla kvinnors val är heliga; hur ska vi kunna prata själva fenomenet, om allt avskrivs som moralism?
För snart 20 år sedan skrev författaren Nina Björk om ”skitdrömmar”. Vi måste också prata om skitideal. Stela, puffiga ansikten med förtvinade nervänder kanske är ett. I sin nya bok ”Medan vi lever: Tankar om existensen” bemöter hon kritiken som följde efter att ha skrivit om sorgen att förlora sin skönhet med tidens tand. ”Behagsjuk” blev hon kallad, anklagad för att ha ”poserat” som feminist. Hon skriver: ”Med sådana krav på kanske inte renlärighet, men renkänslighet – att känna i samklang med det man lär – är det kanske inte konstigt att vissa kvinnor vill se skönhetsoperationer (…) som feminism. Det blir ett sätt att uppfylla det enda gångbara moraliska krav vi kan ställa på våra medmänniskor: att inte hyckla.”
Att vara sann mot sig själv är idag viktigare än allt. Men om det man vill kommer från galen ungdomsfixering och grupptryck skapat av skitartiklar om att ”alla gör det”, vad är den egna viljan i den hyperdigitaliserade senkapitalismens tid? ”Vi har alltid en möjlighet att misstänkliggöra våra egna begär. Och vi bör använda den friheten.” uppmanar Nina Björk.
Hanna Fahl menade att striden mot skönhetsingreppen är förlorad. Men striden om vad det är att vara kvinna pågår hela tiden, den bara förändras. Den är kanske inte explicit som Bikini Kill just nu, men den är inte död för det. Den absoluta majoriteten har aldrig lagt sig under kniven, och kommer inte göra det heller. ”Det är vi som knallar på i det tysta”, svarar min vän, en småbarnsmamma i en småstad som jobbar på kommunen, när jag frågar om var motståndet finns. ”Vi som inte bekymrar oss med att kalla det motkultur”.
Nej, det ÄR inte normalt med injektioner, bara för att vissa upplever det så. Det är patriarkat och kapitalism i en ny, glansig förpackning. Ännu en produkt, ny skit att må dåligt över. Kommer ni ihåg 2020-talet, när folk såg ut som smält gummi i fejset, när skådisarna försökte spela med paralyserade muskler. Så märkligt det var!
Den tysta majoriteten är varken radikal eller kvinnohatande när den säger stopp. Inga nervgift, inga injektioner. När de säger till sina döttrar att de inte bör upphäva sitt åldrande, stelna i sitt skinn.
Och om man höjer blicken från sin innerstadsbubbla kan man kanske få syn på något annat:
Att det är det som är det normala.
