Loran Batti och Lidija Praizović spelar med mod och publikkontakt på Riksteatern
I dramatikern och filmaren Loran Battis dokumentärfilm ”G – 21 scener från Gottsunda” säger en av de gamla vännerna att en orsak till att ungarna hamnar på glid är att föräldrarna bär på ett så tungt bagage, är så stressade och traumatiserade. Det slår mig hur länge sen det är någon påpekade detta, att människor faktiskt inte flyr hit på pin kiv bara för att ställa till oreda – som den gängse bilden i allt större kretsar vill påskina.
Batti lyckades själv hålla sig utanför brottets bana, på grund av sin boxning säger han själv och möjligen också på grund av av sin kärleksfulla mamma som figurerar i filmen. Men han sysslar oupphörligt med detta Gottsunda, platsen, orten i Uppsala. Pjäsdebuten ”Sehol” (2023) på Gottsunda Teater var ett drömspel i ett öde ingenting där tre unga själar vistas i ett limbo mellan liv och död.
Batti som varit husdramatiker på 60-årsjubilerande Riksteatern Barn&Unga regidebuterar nu med sin nyskrivna pjäs för gymnasiepublik ”Låt mig bara gå”. Och nog varierar Batti formerna alltid: drömspel, dokumentärfilm och nu ett stramt kammarspel – en timme med tidens, rummets och handlingens enhet.
Kawa, en ung man, spelad med precis tonträff av Srdjan Nedziposki, ska skrivas ut från kriminalvården och har ett sista samtal med sin psykolog, ett tufft och ömt porträtt av Nadia Hussein. I radion hörs ”Ortennytt” – en lokal Gottsundakanal – Jenny Kronbergs scenrum är vitt och avskalat och på väggen sitter ett porträtt av en liten pojke, psykologens son. Kraftfältet mellan de två rör sig inte bara runt alla sanningar och lögner i dylika möten, om nya jobb – odla ”grönsaker” i Spanien eller bli VVS-tekniker eller om ett samtal till en våldsam mamma. Utan också på ett personligt plan: en är inblandad i död, den andra drabbad av död.
Det är modigt att göra det så här enkelt utan alla dunkande och blingiga effekter som teatern ofta tror en ung publik vill ha. Och trots att nerv och rytm i spelet möjligen borde vässas lite till, så är det tydligt att Loran Batti knäckt den dramatiska koden. Harold Pinter sägs vara en förebild och sämre läromästare kan man ha.
En mer rutinerad dramatiker är Lidija Praizović som vänder sig till barn (6–9 år) med sin nya pjäs ”Hjärterum”. Ofta finns ordet ”hjärta” i hennes stycken som alltid är väldigt kärleksfulla. Och roliga. Det handlar om en trångbodd liten familj: Linda Kunze Nahlins ballongkonstnär till mamma, Amina Avdićs dotter som aldrig får gå på toaletten på grund av en ständigt förstoppad lillebror, rart spelad av Klas Lagerlund. Deras liv blir i Chantale Hannouch Rahimis regi ett slags ömsint cirkusföreställning fylld av musik, rörelse och gags. Erika Sjödins underbara scenrum är blått och orange och fyllt av ballonger. (Mamman jobbar inför ett ballongperformance!) Men grannen Ingalills hotfulla röst klagar på oväsen och borde inte mamma ha ett vanligt jobb?
Det tycker också mormodern i Caroline Raufs gestalt som också flyttar in efter att ha lämnat sin dumme man som gett bort huset i Jugoslavien – som det alltid heter hos Praizović. Raufs mormor, tung i rörelserna men samtidigt sådär ”divine” i stilen imponerar och Amina Avdić är tveklöst en coming star.
Publikkontakt är bara förnamnet, när en sladd går av lyckas ensemblen ledigt interfoliera missödet i föreställningen. ”Hjärterum” är faktiskt en rätt oemotståndlig show.
Även här påminns jag om något liksom bortglömt, precis som med Batti, nämligen att barn vill ha roligt, vill få vara nära sina kära.
