Norska fondindustrin kräver inte särskilda villkor, den kräver endast samma regler som våra grannländer.
En vedvarende konkurrensnackdel ger det resultatet vi ser nu: fonden flyttar till Sverige. Således förlorar Norge arbetsplatser, värdeskapande och skatteintäkter.
E24 har i flera artiklar och senast i sin kommentar den 13 oktober satt fokus på att ramvillkoren för att bedriva fondförvaltning är sämre i Norge än i våra grannländer, även om vi i stor utsträckning är underkastade samma EU-regelverk. Varför är det så?
För det första handlar det inte om att utbudet av värdepappersfonder för norska fondsparare blir sämre. För norska fondsparare betyder det inte mycket om en fond är registrerad i Norge eller Sverige. Fonden kommer, åtminstone på kort sikt, fortsätta investera fondens kapital i samma värdepapper, och fonden kommer fortsatt ha samma goda konsumentbeskydd. Det handlar inte heller om att branschen begär särskilda villkor. Vårt önskemål är endast att den norska fondindustrin ska ha samma konkurrensvillkor som förvaltningsbolag etablerade i våra grannländer. Det borde inte vara för mycket begärt.
Bilden av den särnorska konkurrensnackdelen är komplex och beror delvis på skatteregler, delvis på annan regelverk och regelverkstillämpning.
Skatt
I många länder är värdepappersfonder befriade från skatt, antingen genom att fonden inte är ett eget skattesubjekt eller genom att skattereglerna är utformade så att fonden inte hamnar i skattesituation. I Norge är inte fonder befriade från skatt, och kommer hamna i skattesituation om fondens skattepliktiga inkomster överstiger de skattemässigt avdragsgilla kostnaderna. Dessutom är realiserade vinster och utdelningar från värdepappersfonder skattepliktiga för andelsägarna. Resultatet blir i många fall dubbelbeskattning.
För räntefonder är nackdelen kopplad till att norska räntefonder, till skillnad från exempelvis svenska, i praktiken inte har möjlighet att vara så kallade ackumulerande. Det beror på att norska räntefonder löpande måste betala skatt på sina ränteintäkter eller dela ut till andelsägarna en summa motsvarande ränteintäkten.
I det senare fallet flyttas den löpande beskattningen över på andelsägarna. Resultatet blir ändå att den norska räntefonden inte kan ackumulera avkastning, något som en motsvarande räntefond i Sverige skulle göra. Konsekvensen är att investerare i den svenska fonden får skjuta upp skatten tills de realiserar, medan investerare i den norska fonden löpande måste betala skatt på fondens ränteintäkter. Och uppskjuten skatt är naturligtvis en fördel.
Norska aktiefonder har historiskt sett undvikit att hamna i skattesituation och därmed inte betalat skatt. Detta håller dock på att förändras av olika anledningar. I linje med befrielsemetoden beskattas inte värdepappersfonder för aktievinst från företag inom EES, och endast beskattas för 3 procent av utdelningen mottagen från företag inom EES. Värdepappersfonder måste dock betala full skatt på aktievinst och utdelningar mottagna från företag utanför EES.
En stor del av nordmännens placeringar i aktiefonder görs i globala aktiefonder. En konsekvens av att Nordamerika utgör en allt större del av världsindexet och att Storbritannien inte längre är en del av EES är att norska aktiefonder oftare än tidigare riskerar att hamna i skattesituation. Resultatet för andelsägaren blir dubbelbeskattning, vilket knappast är avsikten.
Regelverk – och regelverksförståelse
Det finns flera aspekter kopplade till regelverket som skapar särnorsk problematik. Det viktigaste är att norska värdepappersfonder, till skillnad från fonder registrerade i andra länder, inte har möjlighet att etablera andelsklasser där investerares placeringar, gjorda i en annan valuta än fondens basvaluta, är valutasäkrade. Detta är särskilt relevant för fonder som har kunder från olika länder, och särskilt aktuellt för räntefonder där valutakurssvängningar kan utgöra en relativt stor – och ofta oönskad – del av den samlade exponeringen. I sådana fall är det närliggande att kunder väljer bort fonder som inte kan etablera andelsklasser som valutasäkrar deras placeringar, något norska fonder alltså inte har tillgång till.
I situationer med stor oro på kapitalmarknaderna, som vi exempelvis upplevde i mars 2020, kan en värdepappersfond få stora inlösningskrav på mycket kort tid, och det i en period där marknaderna inte är väl fungerande. Ett sådant “fondsrus” kan bidra till att fondet får likviditetsproblem och att inlösningsrätten i värsta fall måste suspenderas.
För att förhindra detta, har det i andra EES-länder skapats olika likviditetsstyrningsmekanismer, som bland annat innebär att man kan begränsa andelsägarnas inlösningsrätt tillfälligt, så kallade “inlösningsgrindar”. Detta är en ordning som, förutom att stödja finansiell stabilitet, kommer att bidra till att tillgodose andelsägarnas intressen. Men som norska fonder för närvarande inte har möjlighet att använda.
Norska fonder är i huvudsak underkastade en gemensam europeisk regelverk som syftar till att underlätta så mycket konkurrens som möjligt mellan länderna inom EES-området. Mot denna bakgrund är det uppenbart helt avgörande för en livskraftig norsk fondindustri att den norska myndighetens tillämpning av regelverket på området skapar lika konkurrensvillkor för norska förvaltningsbolag. Tyvärr är det inte alltid fallet. Ett nyligen exempel på detta är att förvaltningsbolag, ute och hemma, har haft möjlighet att ingå avtal om så kallad inkomstdelning med sina största kunder.
Sådana avtal innebär att förvaltningsbolaget betalar ut en del av sin företagsintäkt till andelsägaren, och medför i praktiken att andelsägaren får tillbaka en del av förvaltningsarvodet som denne har betalat för förvaltningen. EU-kommissionen gav 2021 en tolkningsuttalande som ställer krav på vilka kriterier som måste uppfyllas för att kunna ingå sådana avtal.
Finanstillsynets tolkning av detta uttalande från EU-kommissionen har medfört att norska förvaltningsbolag inte har möjlighet att ingå sådana avtal, medan deras konkurrenter på andra sidan gränsen har denna möjlighet.
Gemensamt för samtliga punkter nämnda ovan är att den norska branschen begär lika villkor som våra grannar har. Lika villkor är en absolut nödvändighet för att kunna konkurrera i en bransch som definitivt kännetecknas av stark internationell konkurrens. Det handlar alltså om möjligheten att kunna driva en lika “effektiv och lönsam värdepappersfondsindustri” – för att använda statssekreterare Indrefjords egna ord – här hemma, som man kan i länderna runt omkring oss. Och vi vill väl ha en konkurrenskraftig norsk fondindustri?
Analys:
Artikeln diskuterar de skattemässiga och regelverksmässiga utmaningarna som den norska fondbranschen står inför, vilket leder till en konkurrensnackdel jämfört med grannländerna, främst Sverige. Skattereglerna och regelverken i Norge gör det svårt för fonderna att konkurrera på lika villkor, vilket leder till att fonderna flyttar till Sverige och Norge förlorar arbetsplatser, värdeskapande och skatteintäkter. Genom att skapa lika konkurrensvillkor, både skattemässigt och regelverksmässigt, kan den norska fondbranschen bli mer konkurrenskraftig och gynna både investerare och ekonomin i stort. Det är viktigt att myndigheterna tar itu med dessa utmaningar för att säkerställa en livskraftig fondindustri i Norge.
