Sociala medier och politisk desinformation: Hotet mot demokratin
Anonyma konton sprider politisk desinformation, från såväl Ryssland som Sverigedemokraterna. Elon Musk använder sin plattform på sitt eget sociala medium X för att elda på kravallerna i Storbritannien och låter nazister få fri lejd. Dynga, hat och hot var man än tittar på internet. Det senaste decenniet har gjort en fråga allt mer pressande: Klarar verkligen demokratin av sociala medier och internet?
Frågan är på intet sätt ny, nya tekniker har förr skapat liknande debatter. Frågan är dock på inget sätt oviktig: var vi debatterar politik påverkar hur vi gör det. De ytor, tekniker, sammanhang som vi skulle kunna kalla ”demokratisk infrastruktur” spelar roll.
1962 lanserade sociologen Jürgen Habermas begreppet ”borgerlig offentlighet”, i sin bok med just den titeln. När borgerskapet växte fram under 1700- och 1800-talet med sina kaffehus, tidningar och salonger så skapades en yta och en kultur som inbjöd till samtal och diskussion, och som var essentiell för en välfungerande demokrati. Under 1900-talet med massrörelserna och massmedierna fungerade det här sämre, menar Habermas. Offentligheten började i stället luta sig på övertalning, envägskommunikation och missförstånd.
Om åsikter inte debatteras utan bara torgförs så lider demokratin. Det behövs fler ytor för att ha dialoger mellan medborgare och makthavare. Och sådana dialoger underlättas ju av sociala medier, tänker du säkert – om du aldrig varit online.
Förutom trollen, som nämndes i början av texten, så har internet burit med sig ytterligare problem. Flertalet studier har visat att algoritmerna är uppbyggda så att de driver på starka känslor, ilsket polariserande material premieras över det resonerande som präglar Habermas borgerliga offentlighet. Och politiker kan kringgå journalister för att komma ut med sitt budskap. Donald Trump kan nå ut till väljare genom en mysig konversation med Elon Musk på X. Kamala Harris kan med en liknande taktik ducka intervjuer och bara köra valmöten. Och då går kommunikationen åt ett håll allena.
Även i Sverige syns trenden, flera medier har vittnat om att makthavare i allt högre grad undviker intervjuer med ansvarsutkrävande frågor. I en recension av Habermas senaste bok poängterade journalisten Arvid Jurjaks (Expressen 2/1 -23) att det var det vi såg när debatten i media om spionlagen kom först efter att den röstats igenom: Upptagenheten om vad som hela tiden diskuterades i sociala medier fick även journalister att missa lagförslaget. Det är en omvänd samtalsdemokrati, att samtala indignerat efter att saken är bestämd.
“Är vi dömda att dra ut sladden och ta bort internet – eller offra demokratin?”
Så den demokratiska infrastrukturen ska inte underskattas. Det var annorlunda med borgerlighetens salonger och tidningar, än med sociala medier. Är vi dömda att dra ut sladden och ta bort internet – eller offra demokratin? Nja, det är också en förhastad slutsats. Vi har faktiskt haft liknande problem förut.
När radiomediet kom var det många som såg potentialen för fler människor att kunna nå ut med budskap enkelt till människors hem. Den amerikanska författaren Anne Applebaum konstaterar att det snabbt visade sig att de mest lönsamma radiostationerna var de som spred hat – starka känslor gjorde fler engagerade. Radion fylldes också i demokratier till stor del av pronazism, populism och annan hatpropaganda. Varför ser det inte ut så i dag? Appelbaum menar att det följer av att för både radio och tv byggde bland annat Sverige och England upp public service. Samtidigt har radion alltid existerat bredvid en mångfald av tidningar, tidsskrifter och andra sorters samtal som säkrat ett pluralistiskt offentligt samtal.
Hur vi ska tackla frågan med sociala medier är inte klart, men många förslag ligger på bordet.
“Radions historia får Anne Applebaum att anse att vi borde göra likadant på sociala medier: skapa ett ett socialt medium inom public service.”
Francis Fukuyama tycker att konkurrenslagstiftning bör användas hårdare för att se till att det finns en mångfald av medier som styrs på olika sätt av olika personer. Om bara ett par företag styr allt blir det lite som om alla fick skriva papper till stadens anslagstavlor, men två personer bestämde vilka papper som kunde komma upp – det blir lätt vinklat åt ett håll då.
Förslag som Socialdemokraternas, om att införa id-krav på sociala medier, skulle vara att offra för mycket av rätten till privatliv, men strävan att skapa en infrastruktur som främjar samtal hellre än hat är rätt. Och det bör sägas att både EU och USA redan jobbar hårt med att reglera sociala mediejättarna och deras ansvar.
“Historien visar att även teknik som rubbar det demokratiska samtalet kan tyglas.”
När kravaller drog i gång i Storbritannien agerade sociala medier olika. Meta (Facebook och Instagram), Google och Tiktok har alla raderat inlägg som ansetts varit ett hot mot nationell säkerhet – Elon Musks X har tvärt om höjt upp sådana inlägg. Han har själv piskat på oron. Det finns olika sätt för sociala medier att agera – det ger olika resultat.
Historien visar att även teknik som rubbar det demokratiska samtalet kan tyglas. Det vore naivt att inte ta sociala mediers påverkan på allvar. Det är samtidigt överdrivet att på grund av dem döma vår civilisation till undergång.
Analys:
Artikeln diskuterar det växande hotet mot demokratin på grund av politisk desinformation och polarisering spridd via sociala medier. Den pekar på behovet av att skapa en demokratisk infrastruktur online som främjar dialog och samtal istället för hat och polarisering. Genom historiska jämförelser och förslag på reglering av sociala medier, betonas vikten av att hantera detta hot för att skydda demokratin. Genom att förstå och agera på dessa frågor kan vi säkra en sund demokratisk diskurs online och undvika att offra demokratin för digitala plattformars vinstintressen.
