Operan "Herr Arnes penningar" – En skräckromantik på scenen
Det finns en sann historia bakom Selma Lagerlöfs bohuslänska skräckroman. Den 8 februari 1586 rånmördades den rike prästen Herr Arne med hela sitt hushåll av några skotska knektar. En flicka överlevde massakern och kunde avslöja mördarna.
I sanning ett maffigt stoff för musikdramatik!
Härmed debuterar den rutinerade orkesterarrangören och kompositören Peter Nordahl som operatonsättare. Han gör det tillsammans med ett framgångsrikt Lagerlöfteam: författaren Sara Bergmark Elfgren, scenografen Magdalena Åberg och regissören Tobias Theorell som satte upp Selmas trollsaga "Bortbytingen" på Dramaten. Nu har de skalat upp sitt samarbete till blodfull skräckromantik på Folkoperan.
Scenen är en åskblå marinmålning i gotisk art deco med orkestern vilande på dekorativt vågmönster inramat av tackel och tåg. En jättelik måne sprider sitt iskalla sken över ett tillfruset hav. Trevande intonerar en ensam altfiol ett ödsligt motiv som sakta flätas vidare av stråkarna. Som fugakonst a la Béla Bartók, men snart kommer Peter Nordahl att vrida upp volym och kolorit av modernare slag.
Här ska det spökas. Flickan Elsalill möter sin mördade fostersyster Sigrid, men också dennas baneman, Sir Archie – som ska bli hennes dödsdömda kärlek. De utgör en iskall och glödhet triangel definierad av det obönhörligt stelfrusna havet.
Första akten utvecklar sig till storstilad operadramatik. Elsalills högt drivna sopranparti (Tessan-Maria Lehmussaari) och Sigrids (Ebba Lejonclou) svala mezzoläge speglas effektivt mot en svallande orkestersats. En damkör med den myndiga Ulrika Tenstam i spetsen för fiskrenserskor blir ett välgörande burleskt inslag. Folkoperans mångårige mästerbaryton Olle Persson, här saltstänkt skeppare, sjunger bättre än någonsin.
Med de bägge skotska våldsmännens entré skruvas intrigen upp till genuin spänning. Norske Bernt Ola Volungholen (Sir Archie) med värme i sin ljusa baryton gör en ämabel mördare. Spelet mellan honom och den oerfarna Elsalill går långt bortom operakonventionens omaka kärlekspar. Här känner vi både lockelsen som gangsterns flickvän och den vacklande självkänslan hos alfamachon. "Vi skötte oss som män".
Naturen är också en huvudkaraktär, såväl i det Lagerlöfska originalet som i Folkoperans tappning. I Gösta Nystroems operaversion från 1950-talet, senast producerad på Göteborgsoperan för ett par år sedan, dominerar en karg isighet. Peter Nordahl har en flottare palett med filmmusikens förkärlek för cymbalglissandon och snabba arpeggion – men med en friare tonalitet. Det brusar mäktigt om hans orkester, inte så mycket i havsvågor som av känslosvall. Härligt, men också lite farligt att driva sångarna i ett ständigt flödande forte.
Läs fler operarecensioner och fler texter av Camilla Lundberg.
