Sven Olov Karlsson och den materialistiska traditionen: En djup analys av “Bygdedjuret”
Sven Olov Karlsson har ännu inte skrivit sin stora roman, men i hans senaste verk “Bygdedjuret” tar han oss med på en resa genom en 500-sidig släktkrönika som snabbt förvandlas till en jagroman. Berättelsen kretsar kring hjältens sökande efter sanningen om sig själv och andra, och undersöker produktionsvillkoren för sin egen existens genom referenser till arbetarklassbakgrunden. I denna materialistiska roman är det psykologer och läkare som får inkarnera den store Andre, vilket ger hjälten symbolisk ordning, svar och riktlinjer.
Men trots terapi och bearbetning av barndomens trauman lider berättarjaget fortfarande av ångest, minnesluckor och epilepsiliknande attacker. Skrivandet blir en terapeutisk process där han utforskar allt från mobbingoffer till tungt kroppsarbete, från faderns död till moderns stökiga liv. Karlsson skriver med humor och medkänsla om psykiska sår och oförrättelser, men den självspäkande tonen kan ibland bli självförhärligande.
“Bygdedjuret” utmanar med sitt djupa innehåll och skickliga dialoger, men vissa delar av berättelsen kan kännas som ett förlängt ansökningsbrev med inmatat CV. Karlsson försöker övertyga sig själv om sina framgångar och sitt värde som författare, trots sina bakgrund. Vreden och komplexiteten i berättelsen hade kanske fått ännu större utrymme om den släppts fri från de KBT-liknande förlåtande tendenserna.
I slutändan är “Bygdedjuret” en roman som väcker frågor om identitet, trauma och förlåtelse. Karlsson har ännu inte skrivit sin stora roman, men detta verk visar på hans förmåga att utforska människans mörker och komplexitet på ett djupt och engagerande sätt.
