Stefan Löfvens och Ulrika Knutsons memoarer: En recension av “Svetsare och statsminister”
Att läsa Stefan Löfvens memoarer är som att försöka prata med en avig tonåring. Hur ska man ens läsa en så motvillig berättare? Men det får man ge den skickliga medförfattaren Ulrika Knutson, att hon verkligen fångar det ordkarga hos Löfven. Han finns i de korta meningarna, och i ett språk som närmast helt saknar krusningar på ytan.
Visst är det lustigt att den unge Stefan till familjens förtret går med i Centerns ungdomsförbund för att gå på disko, men kan man inte få en enda liten scen? En replik? Bara något utöver det summariska att pappa ”inte riktigt gillade” samröret med Bondeförbundet. Ibland är det lakoniska ändå stilistiskt effektivt.
Löfven deklarerar att han inte velat skriva en bok om det politiska spelet, och det är faktiskt obegripligt. Varför skulle ett politiskt djur skriva om något annat än det som faktiskt får texten att leva? Det är fint att Löfven älskar sin fru, men varför dessa kvällstidningslistor om hur man ”håller liv” i ett förhållande? Ta en kaviarmacka innan ni grälar.
Det giftiga kapitlet om hur Nooshi Dadgostar gjorde precis som hon lovat och fällde regeringen på frågan om marknadshyror ramas in av ett försåtligt resonemang om synen på demokrati och gamla lärdomar om att man inte kan ”lita på kommunisterna”.
”Svetsare och statsminister” låter läsaren återvända till en nära samtid präglad av flyktingkris, pandemi och oändliga talmansrundor. Det borde finnas saker att berätta för den som vill tala fritt. Problemet är att Stefan Löfven inte vill det – han är för lojal med partiet och för upptagen av sitt eget eftermäle.
Kanske borde Ulrika Knutson bara ha gjort myteri och skrivit på egen hand? En utomstående röst hade kunnat skildra tiden och socialdemokratin så att läsaren faktiskt förstod vad det var som hände. Och hur det gick till när epoken då en metallarbetare från Ådalen kunde bli statsminister definitivt tog slut.
Analys:
Recensionen av Stefan Löfvens och Ulrika Knutsons memoarer ger en inblick i Löfvens motvilliga berättarstil och bristen på djup i politiska analyser. Trots viss stilistisk effektivitet saknas en mer djupgående skildring av politiska händelser och personliga reflektioner. Genom att inte utforska det politiska spelet fullt ut, förlorar memoarerna möjligheten att ge en mer nyanserad bild av Löfvens tid som statsminister. Den kritiska granskningen av olika politiska händelser och beslut bidrar till att lyfta fram bristerna i berättandet och avslöjar en lojalitet gentemot partiet som hindrar en friare diskussion. Med en mer objektiv och djupgående skildring av tiden som statsminister kunde memoarerna ha gett en mer nyanserad bild av Löfvens politiska arv.
