Investeringsexperten avslöjar: Hur den politiska oron i Mellanöstern påverkar marknaderna
Köerna är långa i mataffären. Redan när ryktena började gå på lördagsmorgonen förstod många att det var dags att bunkra upp det nödvändigaste. När bekräftelsen kom, hördes skrik och upprörda tirader utifrån gatan. Ingen vet vad som händer nu. Men det som israelerna gjort är en massaker. Det är helt oacceptabelt. Och Netanyahu står i FN och hotar hela Mellanöstern. Han skiter fullständigt i vad USA eller Europa tycker om det. Han vill bara rädda sitt eget skinn, säger Hisa, som jobbar som kontorsassistent, innan hon hastar iväg.
Få vanliga Beirutbor ville vara ute på gatorna i onödan på lördagen. DN såg grupper av arga, svartklädda män skjuta i luften med maskingevär. De ropade ”Labayka Nasrallah”, och att Hizbollahledaren nu har blivit en martyr.
En kvinna flydde i panik in i en affärslokal när skotten ljöd. Andra stod som fastnaglade i marken och såg skräckslaget på. Jag har svårt att tro att det är sant. Även om det är så att Nasrallah är död, kommer 5 000 nya Nasrallah att ta hans plats, utbrister Issam, en äldre man med dubbelt medborgarskap i Frankrike och Libanon. Men alla libaneser sörjer inte Nasrallah. Tvärtom finns det många kristna, druser och sunnimuslimer som aldrig har tyckt om honom.
De fruktar dock vad som kommer att ske nu. Folk kommer att bli som tokiga. Det kommer bara att bli värre. Nasrallah var väldigt viktig, han är ju shiamuslimernas ledare, säger pensionären Toni. Bekräftelsen om Hizbollahledarens död kom nästan ett dygn efter att ett massivt flyganfall jämnat minst fyra stora bostadshus med marken i Dahiye, en förort söder om Beirut. Det är ett av den islamistiska och Iranstödda milisens starkaste fästen.
Exakt hur många som dödades och skadades i attacken är fortfarande oklart. Hizbollahs väpnade gren stängde snabbt ned alla angränsande gator. Dana, 23, kände hur huset skakade när bomberna slog ned. Hon bor bara hundra meter bort. Det kändes som tio explosioner. Vi såg det enorma rökmolnet genom fönstret och tog snabbt våra väskor. De var packade, för de har ju bombat i en dryg vecka nu. Sedan tog vi oss hit med bil, säger hon och slår ut med armarna mot uteserveringen på det hotell i centrala delarna av Beirut där vi möter henne och hennes familj. Men som många andra är hon rädd, och vill inte vara med på bild. Ute på gatan är bilköerna långa. Tusentals försöker ta sig till säkrare delar av staden.
I skuggan vid Martyrernas torg sitter några hundra fattiga flyktingar från Syrien. Även de har flytt hit från södra Beirut under det senaste dygnet, för att undkomma de intensiva flygbombningarna. 17-åriga Kanthar Alass har bott i flyktinglägret Shatila sedan hon var sex år gammal. Min familj tog sig hit från Syrien för att de trodde att det var säkrare. Men nu är vi på flykt igen. De bombade så mycket runt oss i natt att vi kände oss tvungna att göra det, säger hon. Kassar och väskor står på trottoarerna runt henne. Någon har fått med sig en tvättmaskin. Folk har tagit det de kunnat, tryckt in det i bilar – och åkt. Inte heller Kanthar Alass vet vad hon ska tro om framtiden eller om Nasrallahs död. Sådana där beslut fattas högt ovanför oss, och vi är vanliga människor som bara försöker hitta en säker plats att leva på.
