Fred Armisen: Komedi för musiker men alla är välkomna
Plats: Göta Lejon, Stockholm. Publik: Drygt 900. Längd: 78 minuter. Bäst: Fantastisk genomgång av hur alla trumsolon är exakt likadant uppbyggda. Sämst: Han kunde gärna ha kört en stund till.
Fred Armisen är troligen mest känd i Sverige för hipsterkomediserien ”Portlandia”, ihop med Carrie Brownstein från Sleater-Kinney, otaliga biroller i film och tv-serier och givetvis även från tiden på ”Saturday night live” 2002-2013.
Men den 57-årige amerikanen började som musiker, främst som postpunkig trummis i 90-talsbandet Trenchmouth.
Han har också gjort mer än de flesta för att gifta ihop rock med humor, bland mycket annat genom en rad klockrena genreparodier i ”SNL”.
Framför allt släppte han för några år sedan underbart musiknördiga Netflix-specialen ”Standup for drummers” och den här showen är ett slags vidareutveckling av den.
Men precis som titeln antyder behöver man inte vara musiker för att uppskatta Armisens humor, även om god koll på populärkultur onekligen hjälper till.
Armisen är helt solo på scen – med rakad skalle då han parallellt med sin turné håller på att filma en ny säsong av Familjen Addams-serien ”Wednesday” där han spelar Uncle Fester – och växlar mellan trummor, gitarr och förinspelade grejer på en Ipad, liksom mellan musik och rena ståupprutiner.
Somligt känns igen från talkshowsofforna hos kompisarna Jimmy Fallon och Seth Myers, långt ifrån allt lockar fram asgarv, men Armisen är väldigt bra på att skapa en intim stämning mellan sig själv och publiken. Och för den som bara har lite erfarenhet av att spela musik själv blir mycket väldigt kul.
Som när han konstaterar att gitarrister faktiskt inte måste garnera varje d-ackord genom att fippla lite med vänsterhandens lillfinger. Eller när han kritiserar Bach för att ha för svaga hookar i sina barockstycken. Eller när han går igenom punkhistoriens olika trumstilar och visar sig ha koll på svenska Rude Kids klassiker ”Raggare is a bunch of motherfuckers”. Eller när han spelar alla hemmafestgitarristers nationalsång ”Blackbird” fel på ett rent hysteriskt sätt.
Han hyllar sin nyligen bortgångne kompis, skivproducenten Steve Albini, genom att delge oss deras väldigt underhållande sms-konversation med recensioner av olika länders flaggor. Vi får även en snutt av Ian Rubbish, den brittiske 77-punkaren som sjunger pro-Thatcher-låtar.
Och under en generös frågestund med den lika pop- som humorkunniga publiken får Amanda från Stockholm komma upp på scenen och för en liten stund ta Kristen Wiigs roll i ”SNL”-bekanta folksångarduon Garth And Kat.
Den här sortens humor är Armisen i princip ensam om. ibland blir skämten bara en snabb tanke eller ren absurdism men oftare är hans sätt att visa musikers kroppshållning eller orden och fraseringarna han väljer för att fånga det typiska i australiensisk rock mitt i prick.
Det som möjligen går att efterlysa är något slags större idé som knyter ihop showen. Nu blir det mest en parad av ganska spretiga skämt utan egentlig röd tråd.
Efter 78 tveklöst underhållande minuter känns det samtidigt som att en begåvning som Armisen förmodligen hade kunnat göra ännu lite mer av konceptet.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.
