Blommor som beter sig illa: En djupdykning i naturens luriga tricks
Efter att ha ägnat nästan halva året åt en utställning om biofili – människans förmåga att knyta an över artgränserna – är jag nu redo att bli alderman i Trädkramarnas riksgille. Jag har undersökt symbioser och grön terapi, pollinering och ekosystemstjänster och en viss sorts groda som bor bekvämt i en skålformad blomkalk, som i ett upp-och-ner-vänt tält fyllt med vatten.
Människor älskar ju att parfymera sig med blomdoft. Men alla blommor luktar faktisk inte blomma. Kadaverblomman luktar ruttet kött. Andra blommor luktar… fluga.
1927 upptäckte den naturintresserade australiensaren Edith Coleman något märkligt. Hon var ute studerade en speciell sorts orkidé som pollineras av getingar. Det i sig är inte konstigt. Människor tycker bättre om bin än om getingar eftersom bin ger honung och getingar ger getingstick. Men getingar har ett viktigt jobb att göra, de med.
Det som var märkligt med den här orkidén var att den inte verkade ge någon mat till getingen. Pollineraren fick liksom ingen belöning för pollineringen, vilket är brukligt i naturen.
I vanliga fall fungerar pollinering lite som byteshandel: Insekten pollinerar blomman och i utbyte får insekten nektar. Men när Edith Coleman tittade noga på just den här orkidén såg det ut som att getingen… parade sig med blomman.
Det visade sig att blomman inte luktar blomma. Den luktar getinghona. Blomman har alltså lyckats kopiera getinghonans parfym, hennes sex appeal, och använder sig av den för att lura getinghanen till att jobba gratis.
Det här lurendrejeriet är inte exklusivt för exotiska växter: i Sverige finns flugblomster som lurar flugor på ett liknande vis. Dessa växter kallas för sexuella bedragare – växtvärldens egna sol-och-vårare.
Nu, efter många månader av undersökningar och filosoferande, har jag insett att för varje helande läkeväxt finns också en sexuell bedragare eller en parasitisk snyltrot. Växternas värld är betydligt mer nyanserad än på vykorten eller inom naturlyriken, och blommorna är helt enkelt mer lika oss själva än vad vi ibland tror.
Eller är det tvärtom? Är det vi som är mer som växter än vad vi tror?
Läs fler kåserier av EU, till exempel om hur ålandsroten bryter upp mark som inte ens en grep klarar.
Analys och förklaring:
Detta inlägg utforskar den fascinerande världen av växter och deras listiga metoder för överlevnad och reproduktion. Genom att berätta om blommor som lurar pollinerare visar författaren på naturens komplexitet och likheter med mänskligt beteende. Genom att reflektera över dessa observationer får läsaren en djupare förståelse för naturens mångfald och dess relation till människan. Det är en påminnelse om att inte ta naturen för given och att vara medveten om dess subtila skönhet och intelligens.
