En världskänd investeringschef förhandlar om att locka en idrottare att flytta ut i skogen
Torsten Jansson har flugit världen runt och förhandlat hem miljardavtal. Snart är han lockad att ta sig an nästa utmaning: att övertala en världskänd idrottare att flytta ut i skogen.
KOSTA. Det frasar i gräset. Något stort och märkvärdigt strövar in under björkarna, kliver över en pöl och tittar fram mellan grenarna. Det är en miljardär.
När Torsten Jansson snusar snusar han mycket. Det lär jag mig i höjd med Hårkrankeryd, på irrfärd genom de småländska skogarna, i en av alla ekonomipoddar om honom. Några minuter senare rullar hyrbilen in på parkeringen till vad som borde vara en håla. Ett par lägenhetslängor, viltstängsel, en brummande epa utanför pizzeria Don Camillo. Men också en outlet här, ett glashotell där och till höger en idrottshall som Måns Zelmerlöw strax ska inviga. Och se där, en riking. Överläppen buktar ut som om han sög på en valnöt.
– Jag tar ut snusen för nu ska vi äta glass, säger Torsten Jansson, visar in i köpladan och hugger en plaststol.
Är du en person som gör allt rejält?
– Ja. Det är nog en störning.
Jag har lyssnat på sex poddar med dig just. Du verkar tycka att din framåtanda är genetisk.
– Ja. Man är född med det. Det kommer inte gå att utbilda fram entreprenörer. Utbildning är en fördel, men den sista biten – hur man startar och bygger något stort – det är ett personlighetsdrag.
Därav mitt besök. Jag vill reda ut hur Sveriges okrönte förhandlingskung ska övertala Truls Möregårdh att flytta till obygden.
Men för begriplighetens skull behöver vi summera vem tobakskonsumenten mittemot är. Jansson är uppvuxen i bohuslänska Dingle med två lärarföräldrar. Om jularna var han en fena på att sälja skinklotter för den lokala idrottsföreningen, kanske som en föraning om den där medfödda framåtandan, vilken med tiden skulle göra honom framgångsrik.
Efter lumpen började ynglingen trycka t-tröjor i källaren och sälja till företag. Efter några slitsamma år var New Wave landets största försäljare av profilkläder. På 90-talet förvärvade Torsten sportmärket Craft och riktade in sig på funktionsplagg och underkläder till först längdskidor och sedan cykel.
I dag sponsrar Craft fotbollslag i herr- och damallsvenskan, i Frankrike, Tyskland och Belgien. Massa handbollslag bär deras kläder, precis som tyska kanotister, finska friidrottare och norska skidåkare.
Hur det gick till?
Torstens svar är så enkla att det låter som att man själv hade kunnat upprepa konceptet. De hade ett stort lager. La några hundra miljoner kronor för att lägga plagg på hög innan de slöt avtal och utklassade därför Medan Nike, Adidas och Puma i leveranstider.
Jag fnyser.
Kom igen, det kan inte vara allt.
– Nästan inga konkurrerande varumärken hade – och har fortfarande inte – produkter för dam. Damerna hänvisades till herrtröjor i mindre storlek. För oss var det otänkbart att sätta samma dräkt på Charlotte Kalla och Per Elofsson, det skulle gå käpprätt åt helvete, så varför inte samma sak i fotboll? Nu vet styrelserna vad vi står för och kan inte säga till damlaget att spela i herrkläder. Det vore politiskt självmord.
Ursäkta, sport var det. Vi befinner oss i en tätort sju mil från Kalmar. Kosta har niohundra invånare, varav fyra heter Torsten, men siktar mot eliten i handboll, bordtennis, fotboll och kampsport på samma gång. I bara farten kan Sveriges populäraste idrottare 2024 värvas.
Därav mitt besök. Jag vill reda ut hur Sveriges okrönte förhandlingskung ska övertala Truls Möregårdh att flytta till obygden.
Men för begriplighetens skull behöver vi summera vem tobakskonsumenten mittemot är. Jansson är uppvuxen i bohuslänska Dingle med två lärarföräldrar. Om jularna var han en fena på att sälja skinklotter för den lokala idrottsföreningen, kanske som en föraning om den där medfödda framåtandan, vilken med tiden skulle göra honom framgångsrik.
Efter lumpen började ynglingen trycka t-tröjor i källaren och sälja till företag. Efter några slitsamma år var New Wave landets största försäljare av profilkläder. På 90-talet förvärvade Torsten sportmärket Craft och riktade in sig på funktionsplagg och underkläder till först längdskidor och sedan cykel.
I dag sponsrar Craft fotbollslag i herr- och damallsvenskan, i Frankrike, Tyskland och Belgien. Massa handbollslag bär deras kläder, precis som tyska kanotister, finska friidrottare och norska skidåkare.
Hur det gick till?
Torstens svar är så enkla att det låter som att man själv hade kunnat upprepa konceptet. De hade ett stort lager. La några hundra miljoner kronor för att lägga plagg på hög innan de slöt avtal och utklassade därför Medan Nike, Adidas och Puma i leveranstider.
Jag fnyser.
Kom igen, det kan inte vara allt.
– Nästan inga konkurrerande varumärken hade – och har fortfarande inte – produkter för dam. Damerna hänvisades till herrtröjor i mindre storlek. För oss var det otänkbart att sätta samma dräkt på Charlotte Kalla och Per Elofsson, det skulle gå käpprätt åt helvete, så varför inte samma sak i fotboll? Nu vet styrelserna vad vi står för och kan inte säga till damlaget att spela i herrkläder. Det vore politiskt självmord.
Ugh.
Det hör till reporterns uppdrag att granska makthavare, att peta hål på ballonger, men här är det svårt . New Wave är en global succé som omsätter tio miljarder kronor och har 2 500 anställda, så den som söker svar på varför Torsten Jansson är megarik strandar vid att han säljer fruktansvärt många t-shirtar. Och pennor och huvtröjor. Fotbollskläder. Och glas, eftersom han 2005 köpte Orrefors Kosta Boda, la ner verksamheten i Orrefors, vred om produktionen till populärare prydnader och vinglas och vände också den krisande verksamheten från minus till plus.
I intervjuerna jag läst på förhand finns en slags vördnad, som om frågorna ställts med blanka ögon, och inte heller jag är kompetent nog att hacka fram en spricka i den blanka ytan.
Särskilt inte nu när Torsten Jansson börjat betala tillbaka till sitt närområde.
Vid flytten 2006 noterade han och frun Ulrica Messing att Kosta hade sociala problem. Kidsen hängde utomhus och ställde till allt på skalan från flick- och pojkstreck till inbrott. Där politiker såg krav på repression anade Torsten behov av meningsfulla aktiviteter.
Så han väckte upp den slumrande bordtennisklubben. Startade en kampsportsförening. Klev in som privatsponsor i fotbollslaget Kosta IF, värvade tidigare Österspelaren Dennis Velic som tränare och satte siktet på division 1. Bristen på anläggningar håller han på att råda bot på genom att själv punga ut med 250 miljoner kronor för hallen här intill, kolossen som ska invigas i november, säger Torsten och skedar i sig av glassen.
Vi river av plåstret. Malte Möregårdh spelar redan i Kosta SK och hans bror Truls har öppet visat sitt intresse.
Hur ska du vinna en förhandling mot Truls?
– Det får vi se. Vi är i Superettan på herr och den tror jag att vi tar. Att sätta en världsspelare i Superettan är varken bra för hans utveckling eller vår ekonomi, så det funderar vi inte på. En del i föreningen är väldigt drivna och vet att vi ska ta oss till Champions League, men jag tar hellre ett lag i division 1 med en stor ungdomsverksamhet än ett lag i Champions League utan ungdomar.
Vilken effekt skulle det ge om Truls kom hit?
– Det är svårt att säga. I dag är tränaren Jörgen Persson den enda som inte kommer härifrån, alla andra är födda inom sex mils radie. Truls är från Hovmantorp och har också lokal förankring, men han är inget måste för oss.
Du ska inte flyga in lite kineser i stället?
– Nej, det är en av få saker jag inte gillar med pingis. Och det är samma sak i speedway. Att flyga runt gubbar bara för att vinna… det känns inte rätt. Vi hade en liknande satsning i Kalmar som gick upp som en sol och ner som en pannkaka. Jag vill att det här ska finnas kvar långt efter mitt liv och då måste vi bygga underifrån.
Om du vill ha ett råd av mig så kan du förhandla dagen före julafton. Det har jag lärt mig av en gubbe i en podd i dag.
– Det är ju sant. Sätter du två parter i ett rum och den ena har lovat att komma hem klockan fyra så har den andra lysande förutsättningar. Så det kan man göra.
Okej, vi går på Kosta IF. Fotbollen. Hur går det för satsningen som började i fjol?
– Vi började i sexan och vinner varje division.
Blir det svårare i fyran?
– Nej, jag tror att man får göra ett vägval i fotbollen vid division tre kanske. Dit kommer man med små medel, sedan blir det tuffare.
Om du beordrar att ni ska spela lite mer offensivt, gör de det då?
– Jag har aldrig provat. Men nej. De andra kan fotboll bättre än jag.
Det var ingen bra miljö
Jag kan inte bestämma mig för om du främst är en kosmopolit eller en bonntölp.
– Jag är väl en kombination. Jag trivs väldigt bra på landet, men hade inte orkat bo här om jag inte rest så mycket. Det är kul i tio dagar i New York eller Shanghai, sedan behöver jag den friska luften. Vi har höns och är självförsörjande på ägg här.
Är det du gör i Kosta galenskap?
– Ja, det kan man tycka, men jag tycker inte det. Alla pratade om de eländiga ungdomarna, så jag började allt som ett rent socialt engagemang. Ungdomsgården var öppen en och en halv timme i veckan. Det var ingen bra miljö.
Funkar dina satsningar?
– När jag gick förbi busskuren vid skolan var rutan ofta söndagsslagen eller nerklottrad. Det har inte hänt på ett par år nu. Så konkret kan man se det. Och viktigast social inverkan hittills har nog kampsporten, för den suger upp flest problemungdomar.
Vad kommer hallen kosta att driva?
– Jag gissar att förlusttakten kommer att ligga på någonstans tio-tolv miljoner om året.
Det blir inte bättre med skjutningar
Kommer du täcka den för alltid?
– Ja, så länge jag kan i alla fall.
Men…
– Ja?
Du skulle också kunna skita i det här.
– Ja. Gå och damma. Men det är för många som gör det, skiter i allt, oavsett om de är fattiga eller rika. Men ska vi ändra samhället i positiv riktning måste alla göra något. Pumpa in pengar eller vara ungdomsledare tre timmar i veckan. För politiken kommer inte lösa detta, ansvaret måste tas av företagare och folk.
Vad går vi mot för framtid annars?
– Det blir inte bättre med skjutningar om man inte ger ungar en chans. Tryggheten och kriminaliteten är viktiga saker, men också hälsoaspekterna. Det kan inte vara jättebra när stora delar av en generation inte har någonting att göra på kvällarna. Så på sikt får man ett bättre och effektivare samhälle såhär i stället för att betala notan i efterhand för att folk klottrar.
På tal om hälsa skrev du ”Från fet till atlet”, där du beskrev metoden för att gå ner 58 kilo på ett år. Var ligger du på fet-atlet-skalan i dag?
– Förra gången gick jag ner för fort. Det var en miss. Jag tränade 17–18 timmar i veckan och det var orimligt i den åldern, så jag blev skadad. Det var armbågar, armar och axlar. Den här gången får det bli i lite långsammare takt.
Så du har gått upp 58 kilo igen?
– Det och lite till. I november förra året vägde jag 171,6 kilo och det var inte roligt. Man satt jävligt trångt och det var svårt att komma upp. Så nu har jag gått ner 36 kilo och jag ska ner mellan 26 och 36 till.
Var lovande i pingis
Hur gör du?
– Jag äter mycket nyttigare. Mycket mer grönsaker, fisk och skaldjur. Mycket mindre bröd, ris, pasta.
Han skopar i sig det sista ur bägaren.
Du ska gå ner 72 kilo. Det låter inte som att du tar det lugnare än förra gången.
– Nej, men det är en lagom takt. Det är strax under kilot i veckan. Förra omgången tappade jag fyra-fem kilo någon vecka och det var inte bra.
Som ungdom var Torsten Jansson lovande i bordtennis. Dinglesonen var en träningsprodukt med hyfsad forehandloop, men han var aldrig ämnad för de stora mästerskapen. Främsta bedriften är troligtvis att han förlorat en dubbelmatch mot Jan-Ove och Kjell Åke Waldner.
Vi går ut ur överskottsbutiken och blickar mot grävskoporna som bullrar och sliter i den småländska myllan utanför arenan. Det som monteras ihop är inte bara en sporthall, utan fyra delar av Torsten Janssons liv: rikedomen, samhällsengagemanget, sportintresset och – ja, på sätt och vis – den egna kroppen.
Får hit elitlaget Amo
– Tanken är att jag ska spela dubbel med Jörgen Persson när jag är i bättre form.
När då?
– Det vet jag inte ännu. Jag måste gå ner tillräckligt för att han inte ska beh
