SVT:s gripande dokumentär ”Harry och Eyvind” visar skönlitteraturens kraft
Det är lätt att på ett halvsekels avstånd avfärda de intensiva striderna kring Harry Martinsons och Eyvind Johnsons Nobelpris som ett slags patriarkalt inbördeskrig. Men den där striden, som SVT nu skildrat i den gripande dokumentären ”Harry och Eyvind”, var trots allt något mer. På sätt och vis var det litteraturens sista strid. Verkligt lästa och folkkära författare slogs på de mediala arenorna i känslan av att litteratur handlade om liv och död och ingenting annat.
Jag minns att jag i de där sena tonåren tänkte att snobbarna i Svenska Akademin borde haft ryggrad nog att ge priset till tre arbetarförfattare när den ändå höll på med delade priser – och Ivar Lo-Johansson borde varit den tredje. Men Ivar Lo var inte fin nog. Han var för mycket socialist. Det var det som retade mig när jag låg där i en källare i Vingåker och läste Harrys naturdikter (”Tuvor”) eller Eyvinds underifrånomdiktning av hjälteeposet ”Odysséen” (”Strändernas svall”): att det enda riktigt originella svenska bidraget till världslitteraturen inte belönades fullt ut.
SVT:s dokumentär fokuserar förstås just på Harry Martinsons öde. Trots att kritiken mot det Nobelpris han fick nästan enbart riktade sig mot Akademien, inte mot honom – det konstateras klart i Johan Svedjedals Martinsonbiografi – så tog han det så djupt personligt att det säkerligen, i kombination med sviktande hälsa, fick honom att skära upp magen med en sax. Man tycker helt enkelt synd om Harry. Inte vet jag, men tanken jag alltid fått är att han måste ha känt sig grundlurad: han var ju sockenbarnet och uteliggaren som samhällets alla officiella instanser hade adopterat som sin egen – och nu fick han vid melodramens slut plötsligt veta att han trots allt var en oäkting. Det där är också en historia om ett klassamhälle som tvärsigenom alla reformer förblir ett klassamhälle.
Jag hade gärna sett lite mer om Eyvind Johnson i dokumentären. Hans största bekymmer verkar faktiskt ha varit att hans vän Harry, som han alltid såg som ett geni, blev så ansatt. Men Eyvind Johnson hade så mycket mer än Harry faktiskt blivit en del av den liberala överideologin i landet att nog bara det gjorde honom mer självsäker. Harry hade ju de sista årtiondena av sitt liv krånglat till allt med en civilisationskritik – pessimistisk, tillväxtkritisk – som det bestående egentligen inte förmådde hantera. Han befann sig på svagare is.
Hur man än ser på det så har litteraturen i dag en långt svagare ställning i samhället än för ett halvsekel sedan. Då var romanerna och poesin ännu inblandad i skapandet av de världsbilder som såväl gemene man som litterära experter höll sig med. Så är det inte längre. Visst var Nobelprisfejden också en patriarkal historia. Men denna dokumentär om litteraturens sista strid vittnar för min del i första och sista hand om den kraft som skönlitteraturen kan besitta.
