Venstres förslag är en nypa från det förflutna.
I dessa dagar presenterar partierna sina programutkast inför nästa parlamentsval. Höger vill ha en omröstning om oljeborrning vid LoVeSe, och Arbetarpartiet håller fast vid en föråldrad oljepolitik. De så kallade styrande partierna har valt att blunda för både klimat- och naturkrisen vi står mitt i.
Konsekvensen blir bristande politiskt ledarskap för den gröna omställningen som näringslivet måste genomgå.
Högers förslag att öppna oljefält utanför Lofoten, Vesterålen och Senja är en nypa från det förflutna. Dessa är bland de mest värdefulla och sårbara havsområden vi har, med världens största kallvattenkorallrev och viktiga lekplatser för flera fiskarter, inklusive den sista robusta torskstammen. För Venstre är det otänkbart att öppna för olje- och gasverksamhet i vårt matfat – det borde det också vara för Höger.
Denna vecka kom nyheten att AUF har tagit avstånd från moderpartiets oljepolitik i utkastet till det nya partiprogrammet. Medan Arbetarpartiet diskuterar oljepolitik med sig själva, ser vi hur Europa redan är på väg mot en massiv omställning bort från fossila energikällor. Norsk gas är viktig för Europa just nu, som en följd av Putins fullskaliga invasion av Ukraina och energikriget mot EU. Men det råder ingen tvekan om att efterfrågan på fossila bränslen på lång sikt är på nedgång. Det är en framtid vi måste förbereda oss för, inte blunda för.
Venstre anser därför att vi inte bör tilldela nya letarlicenser för olja och gas. Det är en återvändsgränd som kommer att bidra till att försena en helt nödvändig omställning som ändå kommer att ske. Vi ska föra Norge framåt. Vi ska inte stänga ner olje- och gasproduktionen över en natt, men Norges roll som leverantör av fossila bränslen förändras i takt med att Europas energibehov utvecklas. Norge måste utnyttja Europas minskande efterfrågan på fossila bränslen för att investera tungt i framtidens gröna näringar och arbetstillfällen. Vi har goda möjligheter till värdekedjor inom förnybar energi, koldioxidavskiljning och lagring, batteriteknologi, vätgas och maritim industri. Men då måste festtal följas av faktiska prioriteringar. Frågan är om vi redan nu ska börja flytta kapital och kompetens in i framtidens näringsliv, eller om vi ska skjuta upp det så länge att vi hamnar på efterkälken.
Arbetarpartiet har länge främjat blå vätgas som den stora framtida exportnäringen – ett viktigt bidrag till den gröna omställningen och en ny månlandning för den norska gassektorn. Nyligen kom nyheten att det inte blir någon satsning på blå vätgas: Både Equinor och Shell lägger ned sina projekt. Detta är resultatet av regeringens bakåtblickande energipolitik, med brist på förutsägbara ramvillkor för nya näringar. De dröjer med att införa viktiga EU-direktiv, med stora förluster för norska företag som går miste om centrala stöd- och certifieringsprogram. Samtidigt misslyckas regeringen med att utforma en nationell politik som stöder den nya industrin. I statsbudgeten för 2024 valde de till exempel att inte följa upp Stortingets beslut om att införa skillnadsavtal för vätgas.
I diskussioner om omställning är det många som är oroliga för hur den norska ekonomin och välfärden kommer att påverkas när intäkterna från olja och gas så småningom avtar. Det är en helt legitim oro. Men en ny studie från SSB och NMBU visar att det är Oljefondets avkastning från investeringar – inte intäkterna från olja och gas – som kommer att vara avgörande för den norska välfärden i framtiden.
Vi måste skynda på omställningen av Norge till en mer förnybar och mindre fossil industri, och bygga upp näringarna som en dag ska ta över när oljeåldern är över. Då kan vi inte återuppliva oljepolitik som lades på hyllan för över 20 år sedan, som att vilja borra efter olja i Lofoten. Låt oss ha en valkamp som handlar om framtidens oljepolitik, inte gårdagens. Det är dags att föra Norge framåt.
Analys:
Artikeln beskriver Venstres syn på oljepolitiken och deras motstånd mot att öppna nya områden för olje- och gasverksamhet. Det betonas vikten av att Norge måste gå mot en mer hållbar och grön ekonomi för att möta framtidens behov och utmaningar. Det nämns även hur andra partier, som Höger och Arbetarpartiet, har föråldrade synsätt på oljepolitik och behöver tänka om. Slutligen betonas betydelsen av att investera i gröna näringar och se över Oljefondets roll för den framtida välfärden i Norge.
